Tack!

Januari månad, tid för reflektion, tanke och drömmar. Årssummeringar av 2012 ploppar upp här och var, jag fylls av aktiva år här och där. Ni som kämpat, tränat och tävlat med era hundar för att försöka uppnå de resultat ni drömde och planerade för i slutet av 2011/början av 2012. En del av er har lyckats, jag gläds med er! Andra har, precis som jag, inte nått riktigt ända fram -av olika orsaker. Det finns plus och minus med att skriva dessa summeringar och framtidstankar. För mig just nu känns det varken relevant med en summering eller en framtidstro. Just nu lever jag och mina hundar i nuet. Och så ska det få vara.

Däremot har jag funderat mycket kring Smilla de senaste veckorna, givetvis naturligt när hon gick bort före jul. Vad den hunden har betytt för mig, vad hon har bidragit med till att jag är den hundmänniska jag är idag. Jag vågar till och med drista mig till att säga att hon format mig som människa, en tillsynes rätt stor uppgift för en hund – men hon har haft god hjälp. Och det har jag funderat väääldigt mycket kring på sista tiden.

Om hur min hundbana startade, vad som hänt på vägen och framförallt vilka vi mött på vägen. Hur detta format mig som människa.

Hösten 1994. Jag var 10 år och upp på brukshundklubben rullade jag, min pappa och det lilla knytet Ebba i vår röda gamla saab 900. Jag hade fått min första egna hund. Sommaren svischade förbi med mycket bad och lek med valpen, när hösten börjar börjar skolan för oss alla ;)  Ebba och jag anmälde oss till Roslagens Hundungdoms verksamhet och under de kommande 10 åren var vi där mer eller mindre varje vecka under flera tillfällen. Vi började med vardagslydnad, agility och allmänna nosaktiveringar hos en av de som präglat min hundsyn, Helena Steffen (fd Hållén). Med enormt engagemang och glädje höll hon oss aktiverade, lärde oss vad de olika hundgrenarna gick ut på och uppmuntrade, stöttade och eggade oss till utveckling. I samma veva lär jag känna Angelica Eklund ( då med colliesarna Extra och Allan) som funnits vid vår sida i hundsammanhang sedan dess, tänka sig att det snart är 20 år sedan!

Roslagens Hundungdom och brukshundklubb  – mitt andra hem? Ja måste ha vart så, jag tog bussen in till klubben 3-4 ggr i veckan på kvällarna – gick kurser, träffade vänner, stod i köket och ju äldre jag blev – satt i styrelser, engagerade mig i tävlingar och njöt av att vara där. Nu förstår jag ju att det kanske hade mycket med människorna att göra, mina vänner där blev de vänner jag umgicks med framför de vänner jag hade i skolan. Men något jag kanske inte förstod då, som jag gör nu (nu när jag är så gammal och klok med mina 28 år ;) ), är att den atmosfär och tillåtande kultur som RBK i grund och botten hade är en stor tårtbit av min personliga utveckling, precis som mitt hundägande. Visst RBK var/är inte någon klubb undantagen från grupperingar hit och dit, olika åsikter hos hundfolk kommer alltid finnas… men under slutet av 90-talet och början av 2000-talet var vi ungdomar så himla välkomna och omhändertagna, vi blev utbildade och satsade på. Vi samarbetade kring tävlingar, fester och andra evenemang – vi satt med i RBKs styrelse och fick chansen att lära oss om föreningslivet, studera hur saker och ting gjordes, hur problem löstes och hur man driver en (i mina ögon) lyckad ideell förening. Eldsjälar!! Jag är enormt tacksam för att ni (styrelserna genom åren) vågat tro på oss unga, vågat satsa och vågat uppmuntra. En del av er mer än andra – tack till Thomas Björk, Hans Öijerstedt, Lena Ferm, Monica Söderström, Monica Ericsson, Mia Andersson, Jenny Nilsson, Helena Steffen, Kerstin Lundin, Ingegerd Slars, Annette Kalliomäki, Anita Wihk, Eva Sandgren, Ewa Ström, Ewa Kronholm m.fl. Tack också till er som vart aktiva i BK o HU som funnits på planerna vid träning, på tävlingar som funktionärer, som kökspersonal och som engagerade medlemmar av samma ideella förening. Av er alla har jag insupit kunskap om nästintill alla grenar av hundsporten, lärt mig hur tävlingar funkar, som jag nämnt – hur en förening drivs. Jag har tagit del av er värld och era tankar kring avel, mentalitet och utveckling. Jag har lärt mig tricks och knep för en uppsjö av hundbeteenden, men även människobeteenden – hur vi agerar när saker och ting går snett, hur vi beter oss i sorg och glädje. En förening är så mycket mer än en samling människor med samma intresse.

Via BK/HU har jag lärt känna människor som funnits vid sidan om BK-världen, men ändå i hundrelaterade frågor. Familjen Kalliomäki, kanske främst Annette och Linnéa. Mor och dotter, mer lika varandra än de tror. En envishet och en ”allt går bara man vill” anda som genomsyrar hela familjen. Ingenting är omöjligt. Stort tack till Annette för att du alltid funnits där och hjälp till när man behövt, för att jag har fått jobba hos dig på dagiset/pensionatet och lärt mig massor om hur olika typer av hundar fungerar, hur problemhundar kan vändas till de mest älskvärda, hur man trimmar och rycker pälsar och framförallt hur en stark kvinna driver ett företag! Linnéa – du är och förblir alltid den där positiva träningskompisen som man kan ordbajsa med i timmar, som förstår hur jag tänker kring mina hundar, min träning, min uppfödning och mina mål. Hur vi på olika sätt kämpat med liknande upplevelser att vara ung och ha ambitioner, kunskap och en drivkraft som inte alltid anses vara positiv. En inspirationskälla till att köra järnet och alltid se till hundens behov och nivå. Tack för att jag fått vara en del av din uppväxt inom hundvärlden precis som du tagit del av min.

Fysiskt tillhör inte Mia Andersson familjen Kalliomäki, men du tillhör samma tidsera i min utveckling som Annette. Tack för att du lärt mig trimma, tack för att du med skratt visat på olikheter mellan folk och fä. För att du vågat stå på dig och därmed vart en förebild för mig, för att du kanske inte alltid tar den lättaste vägen ut utan väljer den väg som är bäst för dig.

Agilityns underbara värld pausar vi just nu från- men utan dig Angelica Eklund hade vi aldrig hittat den. Du sporrade och uppmuntrade till träning, utbildning och tävling. För alla de dagar vi suttit och planerat, drömt och spekulerat i olika scenarion inom diverse hundrelaterade ämnen. För otaliga resor ihop med mycket skratt och många goda minnen. Tack!

Det lila knytet som jag började på hundungdomen med, blev kanske inte vad vi hade förhoppningarna om. Som vi slet, jag och Ebba, men hade jag inte fått henne hade jag inte haft de kunskaper jag har idag. Man lär sig mycket av att ha en hund med en knepig mentalitet som man inte kan lista ut hur den fungerar även fast man fick 8 år tillsammans och hade mycket stöd av ovan nämnda personer och framförallt hennes uppfödare, Ulla Myrskog. Vi hade bra och dåliga stunder, mest bra och det ska jag inte glömma. Ebba var den mest härliga individ och alla har vi dåliga sidor vi gärna mörkar. Kanske kan man säga så, att Ebba gjorde allt för att dölja sina rädslor men att då och då sken de igenom och de tog inte alltid roliga skepnader. Men de egenskaperna var de som ledde till att jag visste vad jag sökte efter när jag letade efter Smilla.

Sommaren 1999 satte hundlivet fart på riktigt. Jag fick förtroendet att köpa tikvalpen i kullen som hanhundsägaren egentligen skulle ha. Kerstin och Kenneth Almgren, kennel Allaballatassens, vågade tro på mig (!). Jag valde valpen som trängde igenom den snåriga häcken och ensam knatade över till grannen som grillade. Motsatsen till Ebba ville jag ha. Och det fick jag. Smilla var allt Ebba inte var, en trygg, stabil, glad och enormt lättsam hund med massa motor. Med Smilla följde världens bästa uppfödare, så engagerade som Kerstin och Kenneth var/är är svårt att vara. Vi sågs veckovis för träning/kurser och jag lärde mig vitsen av jaktapporteringen och Smilla och jag blev samspelta på ett sätt jag tvivlar på att vi skulle blivit om det inte vore för gänget på Allaballatassens och även Wintergolds där Smillas pappa Harry fanns. Håkan och Elisabeth var lika engagerade de och deras hundsyn och syn på träning satte djupa spår i mig, som fortfarande ligger till grund för hur jag tänker kring mycket både i vardag och träning/tävling. Tack till Kerstin och Kenneth som använde Smilla i avel, som förde de finaste av egenskaperna vidare till en hel kull av gulingar, för att jag fick ta del av den resan tillsammans med er alla.

En tid av träning och tävling i lydnad, apportering och agility tog vid. Med skratt och gråt slängde jag mig in i det mesta med Smilla vid min sida. Med iver och entusiasm tog vi oss an allt som vi kunde komma på att vi skulle göra ;)

Vi flyttade en kort period till Falun efter det att jag tagit studenten. Nyttigt att bara ta hand om en hund och att fokusera på mig själv och Smilla. Falu bk blev aldrig var roslagens bk vart – men ett gott substitut för en tid.

Ebba blev sjuk och jag fick ta mitt första riktiga farväl till en kär familjemedlem. Tror aldrig jag gråtit så mycket. Vi hade gått igenom så mycket, jag var då 19 år gammal och på något sätt blev det ett avslut för hela min tonårstid. Hon hade alltid funnits vid min sida även om hon nu inte var plättlätt att leva med så var hon där.

Något år tidigare hade jag Emma Hederén på kurs, den stora underbara knäppa flatten hade bytt skepnad till en liten brun ulltuss – en mellanpudelvalp vid namn Kelly. Mitt första egentliga möte med en pudel, ett möte som gav mig liiite mer än bara ”det där är en pudel”. Emma och Kelly blev våra pudelvapendragare när Täppas gjorde entré 2004. Vi for på utställningar, vi pratade päls och åkte på pudelläger. Emma var med mig och hämtade Studsa 2008, hon var då den enda som visste om att Studsa skulle komma. The poodlegang i gänget :)  Kelly är en underbar representant av rasen och matte Emma är sannerligen en ambassadör av dess like!

Med Täppas öppnades en ny värld, jag hade då jobbat på två spaniel/retrieverkennlar under en tid och där fått lära mig massor om valpning och hunduppfödning. Samt lärt känna fler underbara individer och raser. Fick ett stipendium från goldenklubben och for till Irland och njöt av praktisk jakt i mängder.  Trots detta blev det en pudel, som på ett bananskal. Tack till Täppas uppfödare, Liane Tanskanen, som sålde den finaste av guldklimpar till mig, Täppas passade mig som handen i handsken även om vi hade våra dispyter i unga år… Ungefär samma dispyter som Angelica hade med sin korthåriga collie Echo, vi undrade ofta vad vi gjort för att förtjäna dessa två gossar med så gott självförtroende ;)  Tur att det blev världens bästa hundar av dem båda!

Riktar ett tack till Marianne Jading i himlen, kennel Bobbyhills, uppfödare av Kelly samt Täppas pappa (samt släktingar i övrigt). För din värme och kunskap och att du tog emot oss med öppna armar trots att vi inte tillhörde ”dig/din uppfödning” egentligen.

Jag for iväg till Umeå för en tid, denna tid kantades av studier och hundträning mer på eget håll. Täppas och jag gjorde enorma framsteg i lydnaden och agilityn under denna tid. För ja – baksidan av ideelltarbete är att det tar tid i anspråk, plötsligt hade jag all tid i världen för att träna mina egna hundar. Jag och Täppas bekantar oss med Angelica  och Brago, och så småningom några år senare gör Brasse entré. Min vänskap med Angelica är ett bevis på hur dagens it-samhälle kan ha ett stort inflytande på vårt sociala umgänge. Då jag enbart bodde i Umeå något år efter det att vi börjat umgås blev avståndet rätt stort mellan oss för att vi skulle kunna ses fysiskt, men vi pratar dagligen via datorn och har så gjort i 8 (?) år. En hundvän som är så mycket mer än så, som nu är en av mina närmaste vänner och kan mig utan och innan (i alla fall hur hjärnkontoret mitt funkar). En allt i allovän som jag kan dryfta både avelstankar i det oändliga men även saker på det personliga planet. ILYB.

Om Täppas var ett bananskal så var Studsa mer planerad. Jag hade mina krav på föräldradjur och visste vad jag ville ha. När jag av en slump, i den ”dagliga” surfningen på golden och pudelsidor, hittade en jaktgoldenuppfödare som också födde upp pudel kände jag direkt att nu hade jag hittat rätt. Vi talade samma (hund)språk och det värdesätter jag enormt högt! Vad är en pudel och hur ska den vara. Valparna var tingade. Skit rent ut sagt. Ett återbud kom och 6 v senare hämtade jag upp Studsa på goldenspecialen. Förena nytta med nöje var det ;)  Susanne – du kan aldrig förstå hur glad och nöjd jag är över Studsa, hon är allt det jag hade hoppats på! Som en jaktgolden i pudelformat :)

Tiden med pudel har kantats av både frustration och glädje över vad folk i allmänhet tror, tycker och tänker om pudel, om vad pudeluppfödare tror, tycker och tänker om pudel och vad ägare av pudel tror, tycker och tänker om pudel. Det finns givetvis människor i pudelvärlden som påverkat mig i positiv bemärkelse också, men det känns som nutid och det blev genast mycket svårare att skriva om. Så jag får återkomma.

Tiden hit, till 2013, är tiden med Ebba, Smilla, Täppas och Studsa. Där Smilla är stöttepelaren i allt. I min personliga utveckling, i min hundägarroll och i min uppfödarroll (trots att jag inte föder upp golden). Det går inte att få en till Smilla. Kanske känns det överdrivet hur jag försöker förklara det hela, jag tror inte det går – en del av er som läser detta tror jag förstår. Hon var one of a kind. Tillsammans har vi utvecklats sida vid sida, hon tog farväl och kvar står jag – en inbiten föreningslivsmänniska som faktiskt, hör och häpna, tycker om ideellt arbete. Som älskar att ha kurs och se andra utvecklas, som tycker mentalitet är intressant och som värnar om det jag tycker är bra egenskaper och beteenden, som har sett andra lyckas i lydnad, bruks och agility och funnit inspiration i detta och som fullkomligt älskar mitt liv med mina hundar som största fokuspunkt. Det har jag er alla nämnda ovan att tacka för. Utan er och utan mina hundar hade jag inte vart den jag är idag.

Ibland har jag på mitt ytterst personliga plan något som jag antar är en ”guuuuuh jag ska bli 30 vad har jag gjort i mitt liv”-minikris. Men en sak är då säker, jag är 28 år gammal och har redan upplevt så mycket inom hunderiet – tääänk vad jag ska hinna lära mig under hela mitt liv. Galet mycket – och det ser jag fram emot.

Så jag säger välkommen 2013, detta är året då jag ska fortsätta utvecklas inom hunderiet – precis som vanligt :D

Och tack på förhand till er som väljer att vara en del av mitt liv på ett eller annat sätt!