Att upptäcka världen

Tänk att man alltid tycker det är ledsamt och vemodigt när en kull valpar ska flytta, men ändå springer runt i pyjamas och jagar dem när mörkret fallit sägandes några väl valda ord till sig själv om att man minsann aldrig ska ha en kull igen ;)

Jag får ofta frågan varför jag väljer att leverera mina valpar vid 8 veckor, det verkar bli vanligare och vanligare att man håller dem till 10, och brukar besvara frågan med att valparna oftast är redo vid 8 veckor både fysiskt och mentalt. Ni som tvekar kan få spendera ett dygn med mig. Just nu är det fullt sjå att hålla koll på 4 nyfikna 7,5 veckors valpar som ska utforska världen och inte är rädda för något. De har sedan några veckor mest gos-snuttat på sin mamma och äter gladeligen 4 mål mat som jag serverar, de busar och leker med sin mamma och övriga hundar, de sover (tack och lov ;) ) tryggt med sina syskon men också i utspridda högar i hemmet. De tycker minsann att de kan klara sig själva i stora vida världen och tassar glatt en bit ifrån både mig och Doris utomhus men kommer lika entusiastiskt när man går åt ett annat håll.

Jag lägger ner mycket tid på att mina valpar får växa upp i mitt vardagsliv, i huset har de visserligen en egen hörna de sover i men allt som oftast är de och härjar med oss andra eller så är vi ute. Vi åker bil, vi besöker vänner, vi är i skogen, vi lyssnar på trafik, träffar folk i olika åldrar och uppmuntras till att vara så nyfikna på världen som de vill vara (även om det innebär att jag far som en tätting för att se vart valpen tog vägen och medan jag gör det har de andra valparna försvunnit). För mig är det en ynnest att följa en valpkull och jag njuter av (nästan) varje sekund.

Det är såhär jag valt att leva med mina hundar och därför även valpkullar, det är en balans mellan att vara där jag är och att vara ensamma. Jag hoppas att det i det långa loppet ger individen en bra start. Jag vet alldeles för många hundar som växt upp i källare/badrum/hundgårdar/garderober och på något sätt kan jag inte låta bli att tänka att det måste ha en inverkan på hundens liv. Den ”berömda” miljöpåverkan man så ofta pratar om i hundvärlden, den mina vänner startar redan innan tiken är parad. Påverkar fostren i magen på tiken och följer sedan individen livet igenom. Det är den delen man kan påverka. Vill samtidigt poängtera att jag inte på något sätt är manisk i vad valparna ska/får uppleva, utflykter osv sker från det att de är drygt 6 veckor och bara till ställen där tiken är trygg och jag är trygg, i lugn och ro. För mig, för mitt sätt att leva, är det det mest naturliga i världen.

Snart har de magiska 8 veckorna gått och jag kommer i vanlig ordning gråta. Denna gång gråter vi lite extra, för tanken var ju att huset skulle fyllas av nya småttingar precis efter men ibland blir det inte som man själv planerat och tänkt.