I en rosa bubbla

För någon vecka sedan var det 20 år sedan jag fick min första hund, 20 år kan vara ingenting i en hundvärld. På 20 år kan man ha ägt 2 hundar om man haft tur. Eller så blir det med ens man får hem sin hund en livsstil, som bidrar till en kunskapstörst och ett intresse som tar över stora delar av ens liv ;)

På 20 år har jag haft äran att leva med 2 underbara goldentikar och de 4 pudlar som just nu bor i mitt hem. Jag har dessutom jobbat på kennel och lärt mig mycket om parning och valpning därifrån, om utställning, om hur det kan vara att vara domare, om skötsel av valpar och vuxna, om sjukdomar, om hur det är att vara uppfödare, att ha valpköpare. Om att värna om sin ras, att på nära håll följt arbetet med en numerärt liten ras har gett mig så mycket (ej pudel så ingen missförstår). 20 år är en spottstyver i hundkunskap, herregud man lär sig ju hela tiden och när man tror att man kan något så ändras förutsättningarna. Kunskapstörsten är en av de saker som håller mig drivande. Och jag vill utvecklas och jag vill se tillbaka om 30-40-50 år och kunna säga att “detta gick bra men detta gick åt helvete”. Rak i ryggen till både mina uppfödarkollegor och valpköpare.

Jag kan inte föda upp hundar själv. Jag kan inte leva i en egen bubbla och enbart ta ansvar för mina handlingar i min lilla bubbla, för i bubblan kan ju allt vara rosa moln och frid och fröjd. Det finns ju valpköpare utanför bubblan som lever med frukten av mitt arbete, de kanske hellre har en dålig svans, eller färg eller vad det nu kan vara, än en hund som är sjuk. Och oavsett – jag kan inte föda upp varken friska, snygga och mentalt trevliga hundar utan hjälp från andra uppfödare och ägare av rasen pudel. De fula, sjuka och med dåligt temperament skulle jag då gladeligen slippa föda upp överhuvudtaget men det funkar ju inte alltid så att man får välja. Det jag kan välja är att vara kunskapstörstande, att söka information och lära mig om hundarna i stamtavlor. Hur de exteriört ser/såg ut, vilka förtjänster de har och vad de lämnar/lämnat vidare, om de är friska på pappret och om de är friska i det som inte syns på papper. Att prata om hundar gör vi allihopa, en del mer än andra – en del är objektivare än andra när vi pratar om just vår egen hund. Detta är en stöttesten – att kunna prata om temperament, vi värderar alla olika saker och framförallt så har vi olika erfarenheter och olika synvinklar. Det jag menar är en glad och lättsam hund kanske även person x tycker sin hund är och när jag träffar den hunden cirklar den runt mig och tittar under lugg, granskar mig från topp till tå och jag stelnar till direkt för att jag inte vet vad hunden gör näst – men matte/husse ser sin glada framåt hund rusa fram och undersöka en främmande människa. Allt är relativt, allt kan tolkas olika och det är känslan och det vi faktiskt ser vi kan försöka beskriva. Oavsett så gör jag sedan ett val av avelskombinationer utifrån den fakta jag vet och tro på det jag gör.

Jag kan omöjligt klara detta utan andra människors vilja att föra rasen framåt, att värna om de linjer som tidigare uppfödare arbetat fram och att vara öppenhjärtlig och mån om både mina mål och visioner men också se till vad jag sätter i handen hos mina valpköpare. Det kräver att andra är lika öppenhjärtliga om både glädjande saker så som tråkigheter. Att föda upp hundar för sin egen skull hoppas jag alla uppfödare gör, det är för mig en förutsättning – jag skulle väl aldrig lägga ner tid, energi och pengar på uppfödning om det inte var för min skull, min vision, mina mål och tankar. Men utanför den bubblan man befinner sig i när man bestämt sig för en kombination, ser dem födas och knappt kan vänta på att de blir vuxna så man får se hur det blev, så finns ju rasen och valpköparna. De är ju mitt ansvar de också, vi ska ju alla samexistera. Det är svårt att samexistera med individer som inte vill, för jag hävdar bestämt att vi nog alla strävar efter liknande mål, även om vi sätter olika ord på det. Men ingen uppfödare vill nog medvetet föda upp sjuka och fula hundar med dåligt temperament, däremot kan resan till slutdestinationen (friska, sunda, snygga och trevliga hundar) se olika ut för olika uppfödare, precis som värderingarna i orden är olika.

Varför ska det vara så jävla svårt att tala ur skägget? Det är ju inte ditt fel att du äger en sjuk hund, eller att du fött upp en sjuk hund. Shit happens ibland. Visst kan vi bli mer öppenhjärtliga och tala om att hund x och y har lämnat detta och därför kanske de inte ska gå i avel, eller hund x och y har syskon som är sjuka  – då är det upp till den enskilda uppfödaren att ta ställning. Och där och då hoppas jag att man stiger ur sin egna rosa bubbla och ser till helheten, för rasen, för valpköparna och för dig som uppfödare.

valpslide5