Felmarginalen

Egenskaper som dyker upp i avel utan att man kunnat ana att de skulle komma, exteriöra, mentala och hälsomässiga. Man planerar och kalkylerar ser ett mål framför sig vad man vill sträva efter. Man genomför och hoppas på det bästa, man studerar sina hundar och avkommor, andras hundar och avkommor. In i minsta detalj. Lite som Jönssonligan ”jag har en plan – tajmad och klar in i minsta detalj”, filmen rullar och man sitter hela tiden och väntar på den där felmarginalen som herr Jönsson inte kalkylerat med. Ofta är det dynamit-Harry som ställer till det… Men jo varje gång vet man att det sker, något går åt skogen och hela operationen tar en ny vändning.

Så är det i hundavel – allt är tajmat och klart, planerat in i minsta detalj – tror man. För boom när man minst anar det slår felmarginalen till. Det kan vara stort, det kan vara smått men räkna med att det påverkar. Så vad gör man för att undvika felmarginaler? Det går inte. Vi kan inte styra naturen varken genetiskt eller miljömässigt, saker kommer alltid ske oavsett om vi vill det eller ej. Ja, man kan undvika saker som skulle kunna öppna upp för en olycka eller försäkra oss om att våra avelsdjur är hälsotestade – som i ett led att undvika felmarginalen. Men säkra är vi aldrig.

Vi lever i symbios med felmarginalen, parallellt med allt som går på räls färdas den alltid redo att slå till. Ibland känns det så. Nu låter det ju som att något stort drabbat mig, mina hundar eller min hundavel och så är det inte. Jag är än så länge förskonad från felmarginalen, därmed inte sagt att jag inte förväntar mig att den en vacker dag kommer korsa just min räls. Men det är kanske en skillnad på att sitta på perrongen och vänta på den och att bli överkörd av den när man minst anar det. Vet inte vad som egentligen skulle vara att föredra. Jag som är lagd åt det överanalytiska hållet och gärna ser de negativa sidorna först är nog en sådan som lätt skulle vara en sådan som sitter på perrongen och förväntar mig att närsomhelst nu så kommer felmarginalen in på spår 1. Vet inte om det gynnar mig i mitt avelsarbete, på ett sätt tror jag det – jag tror att det gör att jag försöker minska utrymmet för felmarginalen att leta sig in på mitt spår. Med noggrannhet, jag vet vad jag vill uppnå – vart min räls ska ta mig, tror jag att jag kommer långt innan jag blir avbruten av felmarginalen. Jag hoppas det, jag måste tro det annars skulle det inga kullar bli under namnet Se Upp.

Begreppet felmarginal har jag fått från en av mina närmsta hundvänner och tillika uppfödare sedan många år tillbaka. Hon pratar ofta om den, kan svära åt den och skämtsamt säga ”nu dyker den väl upp den där felmarginalen bara för att jag som minst behöver den just nu” med lika mycket allvar som skoj i tonläget. Man vänjer sig brukar hon säga i nästa andetag och avslutar alltid med att det vore så himla tråkigt om allt gick som man planerat hela tiden.

Det jobbiga är ju att felmarginalen inte alltid drabbar oss som uppfödare utan allt som oftast valpköpare, att känna skuld över något som någon annan får leva med kan vara nog så jobbigt. Är det felmarginaler som gör att hunden på något sätt är tydligt påverkad är det svårt att släppa det – hade jag som uppfödare kunnat göra något annat för att undvika detta i min tajmade och färdiga plan? Vi människor funkar gärna så att vi vill ha någon att skuldbelägga. Men ibland måste man kanske förstå, oavsett om man är valpköpare eller uppfödare, att den där felmarginalen slår till utan någon förklaring till varför. Istället för att skuldlägga – stötta varandra… som uppfödare, som valpköpare, som hanhundsägare, som vänner och bekanta med samma intresse = hund. Shit happens och kunde dynamit-harry spränga bort vart enda felmarginal så skulle han.

Men som uppfödare måste man också tänka långsiktigt, se hur stor felmarginalen är för att sätta djupa spår i ens avelsplan. Försöka ta en annan räls för att ansluta till sin ursprungliga räls längre fram. Vart ens egna gränser för felmarginaler går kan ingen annan än man själv bestämma. Sedan är det upp till mig att förmedla detta till mina valpköpare och människor omkring mig som berör just min avelsplan.

Icke att förglömma – trots lite felmarginaler brukar Jönssonligan stå där i slutet av filmen som vinnare!