Jag är inte längre en agilitymänniska

De senaste veckorna/månaderna har jag grubblat väldigt mycket på mitt hundägande. Vad jag vill ha ut av att ha hund, vad jag vill ha ut av att ha de raser jag valt att ha, vilka individer jag har och vad jag tränar/gör med dem till vardags osv.

Med mina 2 första egna hundar, golden tikarna Ebba och Smilla, hade jag ett mål. Kanske mer med Smill än med Ebba, men det berodde nog mer på att min kunskap om vad hundträning kan innebära var starkt färgad av min näromgivning som 10 åring ;)  Men Smilla köptes för ett syfte, hon skulle bli min kamrat i jakten, lydnaden och brukset. Halvt om halvt skulle jag väl säga att vi lyckades med mina mål, hon var (och är) så mycket hund och skulle kommit till sin rätt hos en annan tränare, det vet jag. Men samtidigt är hon och Ebba grunden till min hundsyn idag, hade jag inte fått förtroendet av Kerstin och Kenneth att köpa Smilla hade jag inte vart den människa jag är idag. Stort tack till er, till Håkan och Elisabeth som tränade oss 1 ggr i veckan i jakten under de första året, till pappa som skjutsade mig några gånger i veckan för att jag och Smill skulle utvecklas, träna och tävla ihop. Och Smilla, mitt älskade älskade hjärta <3

Efter Ebbas bortgång var jag stark nog att inse att jag aldrig skulle räcka till för en arbetande jaktis till, fanns inte på kartan. Smilla täckte det behovet gott och väl. Nej, en mysig sällskapshund var målet. Täppas vår allas mysgrabb och coola kille fnattade sig in i våra liv. Köpt för att vara sällskapshund, visade sig vara så mycket mer. Om inte hans skada hade kommit tror jag vi hade vart på en helt annan nivå i vår träning/tävling. Oavsett så har vi ett band som är så starkt att jag har svårt att tro att någon annan hund kommer kunna mäta sig med hans sätt att vara. Han fick mig att brinna för agilityn och sorgen över att vi inte fick den karriär vi påbörjade var stor och är fortfarande bittert.

Studs skulle ta över agilityträningen, äntligen skulle jag få en agilityhund. Plus möjligheten att ställa ut och träna lydnad och bruks. Studsa är en optimal agilityhund, har driv framåt, spring i benen, enormt följsam men har inga problem att jobba självständigt en bit ifrån, hon är lyhörd och vill så gärna göra rätt och jobbar på tills belöning kommer. Trots detta, trots att jag hade ett mål med agilityn, har vi inte ens tränat nämnvärt mycket. Hon är en agilityhund som inte får utöva sporten. På ett sätt tråkigt för att hon har sådan potiential men samtidigt-  hon vet ju inte om det ;)   Är man borta från sporten under flera år tappar man drivet, lusten och känslan – jag är inte längre en agilitymänniska. som tur är passar Studsa för så många andra saker här i livet än agility, och det är ju ingen förlust i sig. Har vi tur kan hon nedärva sin ”agilitygen” (haha) till sina valpar och den delen av henne kan få glädja andra agilityförare. För i detta hem finns det ingen sådan längre, bara en hundägare som intresserar sig för spår och lydnad :D  (och jakt, och utställning, och freestyle, och sök, och och och …)_______________________

10 min senare läser jag mitt inlägg och så snörptes det till i magen, det lät så drastiskt – nej jag utövar inte sporten längre men jag är utbildad instruktör, tränar mina hundar på hobbynivå för att både de och jag tycker det är kul – men utan ambition att tävla. Jag intresserar mig för sporten, njuter gärna av tävlingar som bisittare, är utbildad instruktör och jag  drar faktiskt nytta av agilityträningen i andra träningsformer med mina hundar. Agilityintresserad – svar ja. Agilitymänniska som andas och lever för agilitysporten – svar nej. ;)