När tiden inte räcker till
Det har vart några galna veckor. Både på jobbfronten, hundfronten och det ideellaföreningslivsfronten.
Förra veckan jobbade jag varje dag, fredagen 7-21 snabbt hem och skriva ut papper och göra iordning avresa till Vårgårda/Tånga Hed i lördags morse. För samma dag började Pudel-Cupen med tävlingar i lydnad och agility där jag var en av de medverkande arrangörerna (via SPK förstås). Ska inte ljuga och säga att det gick helt smärtfritt. 5,5-6h i bil, lydnadstävlingar med starter i kl 1, 3 och elit samt 3 st agilitylopp (x S M L) där jag var både domarögon och skrivare (samt sekretariat för både lydnaden och agilityn) det tar på krafterna. Vid 18tiden var tävlingarna klara för lördagen, tog mina egna hundar på en runda och hann påbörja resultatskrivandet innan det var middag kl 19. Fortsatte med pappersarbetet efteråt och stupade i säng vid 23-24 tiden. Upp 06 för att starta söndagens lydnadstävlingar (alla klasser) och ytterligare 3 lopp agility med Small, Medium och large hundar. Efter samma gedigna jobb hade vi slutligen prisutdelning både för individuella tävlingarna i både lydnad och agility för dagen och slutligen för själva Pudel-Cupen. Lyckad helg blev det! Det var roligt att stå på en agilitybana igen och se hur ekipagen valde väg, eller inte valde väg, njuta av aktiva duktiga pudlar med deras ägare. Härligt också att se att trots att jag inte är supertränande i agility just nu hänger mitt huvud och tänk kvar, jag var nöjd med de vägar jag valde själv (utan att springa dem haha) och både saknar och inte-saknar sporten efter en intensiv helg. Vid 15 tiden rullade jag hemåt och kl 21 var jag hemma. Vid 06 åkte jag mot jobbet igår och jobbade till 17, kom hem till föräldrarna för att hämta upp Studsa vid 17.30 och körde i ilfart med en smärtskrikande Studsa vid 17.45 med destination Ultuna.
Väl på Ultuna vid 19 tiden fick vi vänta en kortis innan det blev vår tur. Vi hittade efter lite omvägar hitan och ditan slutligen en böld i bakdelen. Pga smärtan hade hon oregelbunden hjärtrytm när veterinären lyssnade på hjärtat i stetoskop – det gjordes därför ett EKG för att se att hjärtat var ok innan hon sövdes. Ungefär här hade jag panik och målade upp det värsta scenariot i mitt huvud (som kanske bör nämnas var rätt trött efter de senaste 3-7 dagarna och var dessutom tomt på energi i form av mat o dryck) – tack och lov visade EKGt ett starkt friskt normalt tickande hjärta och veterinären drog just slutsatsen att det var andningen och smärtorna som gjorde att hjärta och lungor spelade dem ett spratt. Studsa sövdes och bölden togs bort. Med mig hem kom en groggy Studsa som hade ont hela natten och har suttit bredvid mig i sängen och pipigt alternativt flåsat. Kl 05.50 åkte vi mot Söderbykarl där jag bytte hundar, pappa fick ta hand om Studsa idag och jag tog övriga två. Nu är jag hemma med allihopa igen och Studsa mår fortfarande inte helt ok. Tycker tratten är jättejobbig och ska helst sitta PÅ mig. Själv äcklas jag av hennes öppna sår som jag ska spola 2ggr om dagen (helst utan att själv lyckas kräkas).
Vart sitter pausknappen på livet?
Hoppas på att kunna svara på en del av mailen som trillat in de senaste 10 dagarna (det har verkligen inte funnits tid) men jag återkommer till er alla under denna vecka :)
