Huller om buller i hundlivet

Jag ska inte sticka under stolen med att (hund)livet den sista tiden varit lite påfrestande. Ibland hopar sig allt och man vet inte riktigt i vilken ände man ska börja. De senaste 4-5 veckorna har verkligen innehållit mer hund än på väääldigt länge, det dessutom efter en valpkull.

Hjördis valpar föddes, växte upp till 5 st galna trygga harmoniska och härliga individer som vid 8veckors ålder lämnade hushållet med svansarna i topp! Ja, alla utom Hulda. Tanken var att Hulda skulle till ett väntande hem men det bidde inte så. Och sen hände allt och jag har helt enkelt inte orkat ta itu med vart Hulda ska flytta och hon är en bedårande trevlig rolig liten sak som är söt som socker och underhållande som få. Tankarna om hon ska flytta eller bo kvar är fortfarande väldigt ambivalenta. Har tänkt hela tiden att ”snart får jag tid att tänka” men så händer nästa grej och min hjärna kan inte riktigt sortera just nu. Tills dess att tankarna landat definitivt – oavsett vart det blir – så njuter jag av fröken!

En av hanvalparna ur L-kullen ska omplaceras. Krut är en helt underbart snäll, trygg och rolig samt energifylld hane med massor av behov av att göra ifrån sig all sin energi. Det pyser ut som stress nu; stress ute att se och inte missa allt här i världen. Han far och flänger och ska fram fram fram – till vad vet man inte riktigt alla gånger. Han ”går igång” på andra hundar; ljudar och drar i kopplet. Han provbodde hos Huldas tilltänkta familj men det blev för mycket och från en vecka tillbaka är han hemmaboendes hos mig. Här funkar han utan problem med mina två energiknippen och mot Hulda som hunnit bli 13v är han helt gudomlig med. Energi har han så det räcker och blir över men här, utan yttre stimuli från synretningar av hundar/bilar/bussar, går han i flexikoppel och lägger fokus på att kampa med mig som ”pysventil” istället. Inne slår han av, ligger i sin bädd eller i soffan och slappar. Pysslar lite med leksaker och busar med Hulda, gömmer sig för katten och mest bara är. Han är oerhört social mot folk och kastar sig i famnen på nya människor, han älskar att kampa med allt, är inte riktigt lika förtjust i godis/mat men det jobbar vi på, väldigt orädd och tar sig fram i livet med en klackspark (vad jag hunnit märka på denna vecka och fått reda på av matte samt från de veckorna i provhemmet) och vi hoppas att han kan hitta sitt egna hem inom kort.

Under de veckorna som Krut var iväg och provbodde och jag hade kvar Hulda gjorde ”Tutta” en visit här hemma. Valpen som jag väntat på i 7 år och som nu äntligen skulle komma; sagt och gjort. Tyvärr var hon halt när det stannades för en kisspaus efter någon timme på bilresan hemåt. Hon var ohalt när hon sattes där ska vi väl tillägga. Så hemfärden började med 5 h hos veterinär. Hunden genomröntgad och veterinären kunde inte hitta några uppenbara fel. Vi fick smärtlindring och order om burvila. Detta tyckte inte ”Tutta” om – har då aldrig hört en valp göra ifrån sig så mycket ljud och så envist. Det var jobbiga dygn för alla i mitt hushåll om jag säger så. Lilla fröken skulle vidare till fodervärd, som tyvärr fick vända och med spänd förväntan få rapporter under dagarna som gick. Tyvärr ville sig inte benet/hältan riktigt ge med sig. Det var inte riktigt praktiskt genomförbart för mig att ha både Hulda och en konvalescent valp hemma, så jag tog beslutet att Tutta fick återvända till sin uppfödare. Det blivande fodervärdshemmet lever ett väldigt aktivt liv, vilket skulle passa fröken perfekt i friskt tillstånd, och vi vågade inte chansa på att skadan skulle ge med sig, eller framförallt våga chansa på att det inte återuppstår senare i livet när vi nu inte visste vad det berodde på. Men den sista dagen innan ”hemfärd” haltade fröken knappt och nu är hon helt haltfri sedan några veckor tillbaka och vi gissar att det var en tå som strulade för henne (eller en sträckning i lek och bus innan hon for).

Så gick det några dagar och sen kom Krut hem. Och jag for på änden på jobbet och fick en skallskada som gör att jag har lite minnesluckor från den dagen, huvudvärk så fort jag anstränger mig (att skriva detta inlägg kommer ge mig sådan huvudvärk att jag får gå och lägga mig) och lite yrsel samt illamående även om de två sista sakerna släppt allt mer de sista dagarna.

Vardagen rullar dock på fint här hemma trots extra hundar; Hulda är ju en tokfartig valp med massa bus och spring i benen, Krut må vara något äldre men fortfarande en 1 årig valp i sinne och närvaro… Ågren har passerat 3 års ålder men är inte mycket mer mogen än Krut och Älta 9 år är inte så mycket lugnare hon. Full fart med andra ord men vi har snabbt fått hyfsad rutin på tillvaron.

Mitt i smeten började Kira löpa förra veckan, hennes kull har jag därför valt att skjuta på till 2022.

Vart Krut & Hulda ska bo i framtiden får tiden utvisa tills dess får de då gladeligen förgylla min vardag med sin närvaro <3