Hjärtat i halsgropen

20120915-112538.jpg
Jag sitter just nu på en äng i Hågadalen, med enormt hög puls och högt flås. Öppet landskap en hel del andra hundar och barnfamiljer, klev in i en hage som de öppnat upp då djuren flyttat för säsongen, släpper hundarna och allt är frid och fröjd. Så hamnar smilla lite efter, det är inget ovanligt de äter ju skit och annat – sen brukar de springa ikapp. Som sagt det är helt öppet landskap, men det blåser… Smilla reser upp huvudet och just då går det förbi ett par med en engelsk springer, Smilla med dålig syn och hörsel måste trott att detta var jag… Så hon springer, fort fort och hör inte att jag skriker på henne från andra hållet. Paret hör dock mig och stannar upp. Smilla inser att det inte var jag och pudlar och springer inte fram, hon stannar till kikar åt mitt håll – jag skriker men eftersom att det blåser så ekar min röst åt ett annat håll och Smilla tar fart… Åt helt fel håll. Jag ser att hon har panik, jag får panik själv och börjar kuta… Finns inte en chans att jag ska hinna ikapp och vi har aldrig gått här förr så jag hinner tänka “undra hur långt hon orkar springa”. Inser att det inte är någon ide att kuta som en tok själv, kopplar upp pudlarna och går samma väg vi gått. Och där vi klev av “vägen” in i hagen satt Smilla och väntade på oss. Överlycklig över att se oss, mattes gamla envisa tant <3 Vet inte hur jag ska hantera detta, vägrar att bara ha henne i koppel - hon har så mkt energi och behöver få rusa av sig hon också... Men idag blev det rätt tydligt att hon varken ser eller hör speciellt bra och vi hade tur i oturen att det inte finns någon väg i närheten... Nu har vi andats färdigt och ska fortsätta vår stros, i koppel får det bli idag - nu har hon ju sprungit av sig ;)