Håll ut

Valparna blev 2 veckor igår. De utvecklas precis som de ska – äter mycket, har öppnat ögonen, fått klorna klippta inte bara en gång utan två och nu är det lite vobbliga steg i lådan när jag eller mamma Duttan uppenbarar oss i syn/hörselfältet. Duttan är dock aldrig längre än 50 cm från lådan annat än när hon är ute, det är en väldigt nöjd mammapudel som vårdar sina flodhästar ömt.

Denna vår, sommar och höst har rent ut sagt varit utmattande för mig gällande antalet mail som inkommit med valpförfrågningar. Visserligen har jag haft två kullar men intresseförfrågningarna totalt har jag inte ens vågat räkna, räknade på augustis mailkorg och den sa 60 mail bara i augusti…

Det är ju givetvis så himla roligt att många av er är intresserade av mellanpudel. Tro inget annat!
De flesta av er tror jag faktiskt skulle passa alldeles ypperligt med rasen. Därmed inte sagt att ni kommer få tag i valp nu med detsamma.

Uppfödningen, hundägandet och att vara en stöttande uppfödare må vara en vald livsstil och den tar i vanliga fall enormt mycket tid av årets timmar. Och jag älskar att det gör det!! Jag jobbar inom vården (detta år har varit allt annat än lugnt på den fronten), jag har ett hus och en trädgård som behöver tas hand om, ett hem som ibland vill bli rent, hundar som ska få sin dagliga stimulans både fysiskt och psykiskt, är aktiv i föreningslivet och förhoppningsvis ska jag hinna både laga och äta mat själv där någonstans. De senaste månaderna har jag dessutom haft en hund med en hjärnblödning med stor påverkan på vårt dagliga liv (ett bra tag framöver). Låter som att jag ursäktar mig och det är precis det jag gör, för jag har alltid haft målsättningen att svara på alla mail personligen, inte skicka ut ett standardmail utan bemöta de frågor funderingar och annat som ni faktiskt ställer. Men. Jag glider längre längre bort – jag hinner aldrig ikapp… det känns som att jag drunknar. Tanken på att behöva säga nej till så många personer som jag ändå anser verkar vara ypperliga pudelägare och absolut Se Upp-pudel-ägare gör att jag mår dåligt. Men så är fakta. I en kull på 5 valpar är det 2 som söker efter ett hem (övriga ska flytta inom Se Upp familjen).

Två helt underbara individer som jag inte vet någonting om ännu, de har varit 0-14 dagar hittills. Jag vet deras färg, jag vet deras vikt och först de senaste dagarna kan jag möta deras blick. Jag känner deras föräldrar väl och har både förhoppningar och förväntningar på hur de ska utvecklas framöver. Och det är det jag baserar mina val på. Men det är fortsatt för tidigt att säga vad dessa femlingar är för några individer.

Jag har valt ut några få av er som kommer få komma och hälsa på, det betyder inte att ni är garanterade valp – jag behöver träffa er och ni behöver träffa mig, hundar, mammapudel och valparna innan vi kan ta eventuellt nästa steg (ni kommer få svar på mail/telefon denna vecka om ni inte redan pratat med mig).

Till er övriga; tusen tack för visat intresse! Jag hoppas innerligt att ni har möjlighet att hitta er nya familjemedlem hos någon annan uppfödare. Ge inte upp – “håll ut” som vi kanske ska säga just detta år. Det är väl värt väntan och ju längre ni väntar desto mer kommer ni uppskatta knyttet i er famn slutligen. Ha inte bråttom, hunden ni skaffar ska förhoppningsvis leva i 15 år framåt. Vad gör det om det tar ett år extra att vänta? Ni är redo för valp och hund nu? Ja, då är ni redo även om ett år – eftersom att ni planerat för att dela ert liv med hund från och med nu och 15 år framåt. Ha det i bakhuvudet när ni söker efter er nya vän.