Funderingar

Studsas löp närmar sig med stormsteg. Mot min vilja skulle man väl kunna säga. Jag är inte riktigt färdig i valet av hane. Tänker inte säga mer än så, det finns kandidater men valet är ännu inte tagit och det beror på fler faktorer.

Det är inte lätt att matcha två individer och känna att detta kan bli lika bra eller till och med bättre än föräldradjuren. Jag har flera egenskaper jag söker efter både mentalt, hälsomässigt och exteriört. Vissa ”kryss i protokollet” jag inte vill släppa på och andra som jag kanske är tvungen att jobba med på längre sikt… för nej det finns ingen perfekt individ. Och då menar jag inte enbart att det inte finns en perfekt hane till min tik. För Studsa är inte perfekt. Ändå känns det som att det finns de som tror att jag har svårt att välja hane för att ingen hane ”duger” åt min tik. När det i själva verket kanske är så att det är Studsa som inte duger, att det kanske är Studsas egenskaper som gör att jag inte hittar rätt. Missförstå mig rätt. Studsa är på många sätt den perfekta hunden, för mig – därmed inte sagt att hon är perfekt för dig, eller din granne eller din mormor. Hon har egenskaper jag avgudar, egenskaper som jag förstärkt och egenskaper jag kanske hade önskat mindre av. Sidor som är ärftliga och sidor som är betingade och inlärda av mig. Exteriöra sidor som är bra och sidor som är mindre bra, hon har syskon, föräldrar och avkommor som har bra och mindre bra sidor som även de finns i Studsas blod även om de inte är fysiskt synliga. För mig är hon på många sätt en underbar perfekt hund att leva just mitt liv med, ett aktivt hundliv med tid och utrymme för att vara just den hon är – en enormt sprallig, aktiv, energisk och glad tjej som gör allt i ultrarapid och inte har tid att tänka efter alla gånger.

Däremot är jag mån om att de sidor hos Studsa som jag hade önskat var annorlunda inte förstärks av motparten i en kombination. Jag vill inte att Studsas positiva sidor ska omvandlas till negativa sidor. Jag vill inte att idealbilden av hur min pudel ska vara ska behöva ruckas på bara för att jag gör ett ”fel-val” någonstans på vägen. Sen är det ju så, vi spår men naturen rår. Även om jag kan planera, drömma, sia och önska hur två individer ska kunna komplettera, förstärka och förminska varandras egenskaper så kan jag inte styra resultatet. Det kan gå käpprätt åt h*vete ändå. Men då får jag ta den dusten då, fundera , vrida och vända på varför det blev som det blev. Det kan ju bli jackpott också.  Att våga chansa. Hur når man jackpott utan att chansa? Kan man nå jackpott med planering in i minsta detalj? Jag hoppas och tror på det sista, för jag är en överanalyserande person – jag har svårt för att bara ”chansa” och hoppas på det bästa. I min drömvärld kan jag tjuvkika på facit innan jag gör en kombination, tyvärr så fungerar inte verkligheten så.

Så jag gör det jag kan – jag samlar information, tillbringar åtskilliga timmar att ta reda på sådant som rent pappersmässigt går att ta reda på, kikar på tester, resultat, bilder och skapar mig en bild. Men det jag inte kan göra självständigt via nätet, vänner, bekanta och andra uppfödare är att skaffa mig en bild av hur en specifik hund egentligen är i sättet (både mentalt och exteriört). För att kunna göra det måste man ju givetvis besöka aktuell hund. Vilket i sin tur leder till att blir lite begränsad då man kanske inte har möjlighet att åka (i bästa fall) land och rike runt för att hälsa på mellanpudlar. Varken fysiskt eller ekonomiskt hållbart skulle jag vilja påstå. Tyvärr. Ännu svårare blir det om man söker sig utanför Sverige.

Därför är det så viktigt att man som hundägare och uppfödare pratar samma språk. Och här stöter jag på ett visst problem inom pudelvärlden. Upplever det inte alls på samma sätt i retrievervärlden, visst jag ska inte säga att alla där pratar samma språk och strävar åt samma håll för så är det inte – men det finns på något sätt något som sammanfogar dessa ägare/uppfödare som gör att man ändå förstår vad man säger. Men vad är ett pudeltemperament? Fråga 5 olika uppfödare och du får 5 olika svar, även om en del saker med största sannolikhet kommer vara samma ord/beteenden så beskriver man dem på olika sätt. Att vara öppen och glad är för mig på ett sätt men för någon annan ett annat sätt. Jag vill att mina hundar ska slänga sig i famnen på främlingar, de ska vara så pass sociala att de inte kan motstå nya (och gamla) bekantskaper – det för mig är en viktig egenskap hos pudeln som ras. Men därmed inte sagt att det är ok för mina hundar att göra det hur som helst när som helst – men för mig är det en uppfostringssak. Hälsa gör man när man blir tillsagd att det är ok, men viljan att göra det ska finnas där hela tiden, suget att dra till folk i lyckorus ska finnas från 4-5v ålder upp till dess att de dör. Sen är det min uppgift som ledare och ägare att se till att detta görs under kontrollerade former. För andra kanske det räcker med att en pudel accepterar hantering, att den enbart blir glad av sina egna i familjen och absolut inte har något emot att bli hälsad på men inte skulle söka upp kontakt själv. Båda typerna kanske skulle kallas sociala av sin ägare. Men innebörden är så olika. Dessa vinklar kan man göra med alla beteenden, vad är intensivt? Vad är skärpa? Vad är stress och vart går gränsen? Vad är en av- vs påknapp? Alla är vi olika och alla vill vi ha olika saker i våra hundar. Men i samma ras.

Problem uppstår då man ska försöka hitta de individer som är lika ens egna värderingar men som då kanske har en ägare som beskriver egenskaperna på ett helt annat sätt. Och vice versa. Man hittar en individ som av sin ägare beskrivs på ett sådant sätt att man känner att det verkar vara min typ av hund, träffar hunden och man undrar hur jag och ägaren kan ha samma tankar om vad ’vår’ typ av hund. Nu ska jag inte måla upp fan på väggen och mena att pudeln har så enorma stora skillnader inom rasen att det är som att välja mellan äpplen och apelsiner, kanske kan man mena att det är olika äppelsorter. Skillnaderna finns där men det är fortfarande samma ras. Men hur jobbar man mot ett gemensamt mål då det finns olika smaker? – vi kanske inte behöver ena oss. Vi kanske kan leva med att det finns olika typer av pudel, vissa lämpar sig för en viss typ av ägare och andra för en viss typ ägare. Det är väl jättebra att det finns variation! Och att det finns utrymme i rasen för variation under ordnade former, utan att rasen blir delad och att det blir olika läger som säger ditt och datt om mentalitet, hälsa och exteriör.

Vi har en rasstandard som vi jobbar efter, ett dokument som kallas RAS som är en vidareutveckling av rasstandarden där man väljer att betona vad vi inom rasen behöver jobba med. Men vad gör dessa dokument om det ändå är upp till tolkning av oss uppfödare? Den där variationen som jag ändå tror är viktig och en del av rasen, hur jobbar vi med den utan att det blir en uppdelning. Hur gör vi så att rasen fortfarande passar många olika typer av ägare utan att det blir så stora skillnader mellan äppelsorterna att vi på sikt inte kan förstå att det är äpplen alltihopa? Jag vet inte. Hade man en universallösning skulle det redan vara sagt och gjort. Men viktigt att poängtera att skillnaderna inte är så stora att man bör ana oråd, men visst finns det olika grader av jaktinstinkt, intensitet och socialitet, för att nämna några egenskaper, hos vår ras idag. ”Biologisk” mångfald när den är som bäst? Ha i åtanke vad pudeln från början är skapt för, vart den befinner sig idag och vad ’genomsnittspudeln’ gör i sina hem.

Jag kan inte göra annat än att jobba med mina linjer, som faktiskt är två olika äppelsorter fast inom ramen för vad jag tycker är äpplen och inte apelsiner ;) Och där jag vet hur jag ska jobba för att nå mitt mål. Hitta hundar, ägare och andra uppfödare som också tycker om mina sorter av äpplen och hoppas att de som vänder sig till mig för att köpa valp förstår mig när jag förklarar vad min typ av pudel är. Att det finns olikheter, att vi som uppfödare inte blir arga när någon väljer att köpa valp av en annan person för att man talar samma språk med just den uppfödaren och därmed blir mer begeistrad i att få en valp just därifrån.

Att vi som uppfödare kan förstå att vi tänker olika, förstå och finna någon slags ro i det utan att uppröras åt det ena hållet eller andra. Jag accepterar att vissa föredrar ett visst temperament, men kommer inte arbeta för att få in det i mina linjer. Och det vill jag att ’folk’ ska visa respekt för, precis som jag får visa respekt för att andra vill ha det temperamentet. Det är lättare sagt än gjort för det är inte alltid lätt att säga att ”nä den hanen vill jag inte använda pga x och x” till en uppfödare som använt just den hanen och tror på den kombinationen h*n gjort. Men man måste försöka tänka på att vi är olika, vi söker olika saker och vi har olika hundar att utgå ifrån – dra nytta av att vi har en ras med utrymme för variation och så länge vi kan hitta valpköpare som söker samma sak som vi själva så kan det väl få vara så. Våga ha tilltro till andra uppfödare av samma ras. Våga lita på att den personen som väljer att göra kombination X och Y vet vad den gör. Utgå inte alltid från att personen ifråga är helt okunnig och inte har en aning om vad h*n gör. Visa nyfikenhet, respekt och visst ifrågasätt – för varje steg man tar bör man kunna förklara. Jag kan lämna en redogörelse varför jag valde att göra en vit (silver)x svart kombination, det gjordes inte bara ”skojs” skull även om det kanske för en del verkar ha vart en parning som satte griller i huvudet. Våga fråga! Våga ha tillit och lita på att alla vill rasen väl, fast på olika sätt. Våga tro på att vi tar olika vägar men att vi alla har något slags mål i slutändan. Alla vägar är inte raka och ibland åker man vilse, gps är inte alltid av godo, men man får ju alltid se nya delar av världen medan man är där ute och snurrar…

Så – jag snurrar väl vidare och landar förhoppningsvis på rätt avkrok till väg ;)