Frågor utan svar

Jag vaknade med ryggskott, sov läskigt många timmar under natten och antar att det på något sätt rubbade min rygg. Fråga mig inte hur men det är det enda jag kan komma på att jag gjort som är annorlunda mot vanligt.

När jag kom hem idag var jag på riktigt “lydnadsträningshumör” tyvärr då så märkte jag rätt snabbt att just lydnad inte var någon hit för ryggen. Så tog en längre promenad med hundarna istället – att röra på sig har man ju hört ska vara bra för ryggskott ;)

Jag pratar ganska ofta med mig själv, har alltid gjort (även som barn) och jag antar att det inte är något jag kommer sluta med. Kan tillexempel sitta och läsa, högt, det jag skriver medan jag skriver det – tänker oftast inte på det själv förrän jag är i någon annans omgivning och den personen påpekar det.  Jag pratar likdant med hundarna, fast mest för mig själv men till dem – gud det låter som att jag har någon störning haha. Jaja till saken – idag slog det mig…

Jag ställer frågor till mina hundar hela tiden.  Självklart vet jag att de inte svarar men även om de nu skulle kunna göra det så har jag oftast redan sett till att de utfört det beteende jag vill att de ska göra när jag ställer frågan. “Ska vi gå nu?” säger jag medan jag drar iväg med Täppas i kopplets längd för att han har stått och luktat på samma buske i x-antal minuter (fast det säkert bara rör sig om sekunder). “Ska vi gå hitåt?” säger jag medan jag med bestämda steg svänger åt höger. “Tycker du verkligen att det där är en bra idé?” Kan jag säga åt Studsa när hon snurrar in Smilla i kopplet, medan jag redan är där och reder ut eller när Smilla rullar sig i bajs “Var det där verkligen nödvändigt?”

Men den mest självklara frågan av dem alla-

“Är ni hungriga?”

Så.himla.onödig.fråga.