Ett behov?

Jag har aldrig riktigt förstått ”grejen” med Cesar Millan, har flyktigt sett något avsnitt och känt att nej det där är inte metoder för mig och mina hundar eller mitt sätt att hantera hund. Jag har hållit mig lite på avstånd, det är ju en ständig debatt kring honom och jag har i ärlighetens namn inte satt mig in i allt ståhej.

Idag vaknade jag tidigt, passade på att ta ut Rocky och Älta på en tidig morgonpromenad innan alla helgmotionärer vaknade till liv. Efter promenaden tränade jag lite lydnad med Älta och fick en sådan härlig känsla. Följsamheten, glädjen och hela hennes kroppshållning gör att allt liksom bara flyter på. Kan inte påstå att det är smärtfritt och att det ser perfekt ut på något sätt, men känslan är rätt. Samma känsla hade jag med Smilla, stunder av frustration växlades med stunder av den perfekta sinnesstämningen.

Jag gick in och la mig på soffan, Älta la sig som vanligt på mig eller vid sidan av mig (ofta ligger ju redan Studsa på sin plats på mig ;) ) och ofta är Älta mycket hund. Hon är som en apa och klättrar på en, vill stå i centrum och vill vill vill göra saker. Snabblärd, snabbtänkt och väldigt snabb i handling. Vi har haft en ”osäker” framtid hon och jag. Jag fick aldrig känslan av att hon var min hund, hennes syster som tyvärr somnade in var min hund från den sekunden hon föddes. Tyvärr varade det bara något dygn. Känslan av att jag fick Älta istället har nog grott inom mig omedvetet. Beslutet att Älta skulle flytta togs, hon provbodde hos en familj och det funkade super på alla sätt och vis, men det var inte rätt tidpunkt för fler hundar i den familjen. Här hemma saknades hon mer än vad jag kunde föreställa mig och när hon kom hem igen var det för att stanna för livet.

Dagen fortsatte, jag åkte till Uppsala i husrenoveringssyfte, och vi kom hem igen några timmar senare. Tog en ny promenad och sen hamnade jag på soffan igen efter lite packning och städning. Absolut ingenting på tvn förutom Cesar, en variant där han har en ”rescuedog” som han ska hitta rätt familj till. Programmet kändes absurt och jag förstår verkligen inte vitsen med det mesta han gjorde/fick familjerna att göra. Men. Hunden fick en familj och vi fick träffa hunden igen efter 20 veckor eller något sådant, den ena kvinnan avslutade avsnittet med att säga ett citat från Cesar ”you dont choose a dog, you get a dog after your needs”.

Och så är det verkligen. Smilla var Ebbas motsats, jag behövde en Smilla för att överhuvudtaget få lust att vara den hundägare jag är idag. Täppas behövde jag för att få ta del av hur det är att leva med en hund som är självklar och enkel på alla sätt och vis. Studsa för att jag behöver en skugga och någon som älskar mig villkorslöst. Jag är övertygad om att jag behöver både Älta och Rocky (som bara bott hos mig på heltid sedan början av sommaren) av någon anledning som jag om några år kan se tillbaka och förstå vilken/vilka den är.