En stroke (?)
I onsdags var hundarna hemma hos min pappa på dagen, jag ringde hem innan jag åkte från jobbet och fick höra att Smilla snubblat ner i trappen och sedan dess inte kunnat stödja på sina ben. Jag körde lite fortare än vad skyltarna säger är tillåtet på vägen hem.
Väl hemma möttes jag av två tokglada pudlar och dunsarna från en retrieversvans i ett annat rum. Hon kunde inte resa sig och var desorienterad och förvirrad. Vi hjälptes åt att bära ut henne, där hon mellan metrarna hon lyckades gå och de hon föll ihop på ändå lyckades kissa. Bogserade in henne i min lilla bil och åkte direkt till den veterinär vi visste hade öppet. Det var galen väntetid och vi fick nog vänta i 2h innan det var vår tur.
Vi lyfte ur Smilla ur bilen och veterinären kände igenom hjärta, kollade slemhinnor och ögon lite snabbt. Att se hur hon ”gick” var som ingen idé för någon vidare gång hade hon inte. Mest sannolikt att hon fått en propp/stroke i hjärnan, även om man nu inte kan veta säkert. Hon har ingen balans i benen, värre bak än fram, och är lite vimsig. Däremot klar i huvudet och liksom ”med”, pigg och glad – svansen var väl den enda kroppsdelen som gick i den riktning vi är vana att se. Och veterinären tyckte ändå att hon var i oförskämt fin kondition för att vara 13 år.
Vi lyckades få in henne i bilen igen och veterinären ville ändå ge henne, eller kanske oss, några dagar innan vi måste ta beslut om hon ska få somna in eller ej. Under denna tid så får hon medicin och veterinären menade att hon faktiskt skulle kunna hämta sig från detta. Precis som på människor kan strokedrabbade individer gå tillbaka till ”det normala”. Med vissa förändringar i sin motorik, tal eller dylikt. Så hem igen. Bära ut, bära in i hemmat och lägga henne på mattan. Den natten måste nog ha vart en av de jobbigaste i mitt liv. En förvirrad varm Smilla som inte förstod varför kroppen inte gjorde som hon sa. Smärtan i hennes ögon, mina ögon, när hon gång på gång ville envisas med att gå in i köket för att kolla så ingen tappat något på golvet men kom 30 cm för att benen inte orkade henne eller försökte lägga sig som hon har gjort i 13 år utan att benen hindrat henne.
När torsdagen kom och vi inte såg några förbättringar var jag tvungen att bestämma mig. Är det dags nu? 13 år och 4 månader. En pigg hund som bara för 1 vecka sedan sprang runt på agilityplanen och levde livet. Är det såhär det ska gå till när man säger att man vill att det ska gå fort när det väl händer. Det är något jag aldrig mer kommer säga för det gör ont, jag behöver tid, jag klarar inte det här. Kan inte någon bara säga att det är dags. Tyvärr ligger det beslutet hos mig, går inte att komma undan när man är ansvarig för en hund. Ska man tycka att 13 år och en underbart ledig sommar är tillräckligt, att den kalla vintern inte är något hon behöver uppleva igen. Att den glada hunden som är fit for fight i sinnet ska få somna in. Bestämde mig igår kväll att om jag inte såg någon förbättring nu på förmiddagen idag så skulle hon få somna in under kvällen. Vi har världens underbaraste veterinär som lät oss förstå att vi kunde smsa/ringa närsomhelst i helgen.
I morse vaknade jag av att Smilla dunkade sin svans i min säng och väggen, ett ljud jag i vanliga fall hatar men levt med sedan den första retrievern satte sin tass i vårt hushåll. Dunk – dunk-dunk, intensivare och hårdare för varje sekund de inser att man blir mer och mer medveten. Hon stod upp själv! Ville upp i sängen till oss andra. Ett lyft senare sov vi vidare i 2h. Ett lyft ner och sen ut på tomten för att kissa, och hon snubblar inte alls lika mycket!!
Det är vingligt, det är ”oj har det här trädet verkligen stått här jämt” krockar – men det är också ”en näbbmus”-den måste jag rulla mig på och försök till lek med pudlarna. En klarare blick och en mer medveten hund. En förnärmad hund när jag försökte ge henne maten via min hand, som jag fått göra under torsdagen, herregud – man äter väl ur skål som man alltid gjort :D En Smilla som direkt tassar in under köksbordet när jag går in i köket för att vara redo ifall man skulle råka slå sig ner för att äta något.
Nu tar vi en dag i taget.
Kommer kanske vara lite mer ”off” än vanligt – och jag ber om ursäkt om jag är seg på att svara på mail/sms/telefon osv. vi lägger all fokus på den gula och vi tar gärna en tumhållning eller två att detta bara är en tillfällighet.
Även om jag vet att hon inte kommer leva för alltid, vill jag gärna få lite mer tid tillsammans. Speciellt då hon inte har ont i kroppen, det enda som är jobbigt är just det att hon blir så paff över att benen inte lyder henne. Det är väl i och för sig en smärta det också. Men då är jag en elak matte i några dagar till som låter henne ha den mer mentala smärtan… Som veterinären sa – ni måste ge henne en chans att fixa detta när hon är så pigg för övrigt. Och ja, några dagar till i solen ute på landet får hon. En dag i taget.