duktig tjej! Viltspårat

Kanske inte det bästa upplägget för ett lyckat träningspass. Stressad matte till tusen, förstår inte varför jag låter vissa saker irritera mer än nödvändigt och framförallt så gillar jag inte humöret jag blir på. Får be om ursäkt till linnéa och viss trafik. Men det positiva var att jag släppt detta när jag väl kom ut i spåret med Studsa – anledning, det förjäkligaste spåret som någonsin lagts…

Efter lite beslutsamhetsångest över vart vi skulle lägga spåren föll valet på kanske inte den mest lämpade terrängen. Enormt sluttande berg täckt enbart i ris och högt gräs (?), när vi la spåret undrade vi lite lätt om studsa någonsin överhuvudtaget skulle klara av att gå spåret. Vi själva var helt döda efter spårläggningen. Stackars linnéa hade vart på Friskis innan – det hade hon inte behövt *mohahaha*. På grund av terrängen så blev inte spåret längre än 350-400m långt och pga mörkret fick det ligga lite drygt 1h. När vi tillslut hittat tillbaka till vägen som jag hela tiden var bergsäker på låg alldeles i närheten av där studs spårslut var (lokalsinne=noll). Så la vi ett kort spår till Six, han fick en svårighet och det var att ta sig uppför ett mindre ”berg”/stenklack. Sedan mot bilen och hämta hundarna.

Six fick börja – hans spår hade då legat ca 20 min. Detta var hans första viltspår och förmodligen inte hans sista. Han var verkligen jätteduktig. Nogrann, tydlig när han gick av spåret och ringade snabbt och effektivt in sig på rätt spår igen *haha*. Lite svårt var det med bergsklacken men han tog sig uppför snabbt ändå! På slutet fick matte sig en åthutning av mig som styrde sin hund som pga plötslig stark vind från ingenstans svepte över oss, gick från spåret mot klöven. Hund gjorde rätt! Sedan fick vi se ett enormt ha begär hos Sigge, han höll verkligen klöven hårt och var enormt nöjd över sitt eget arbete! Det kommer inte bli några problem alls att starta på prov ganska snart för ekipaget :p

Sen vart det då Studsas tur. Efter lite avvaktan i början av spåret satte hon fart. Och satans i gatan rent ut sagt vad hon fick jobba. Hon skuttade och for mellan/över/under ris, ormbunkar, högt torrt gräs, ännu mera ris, stenar nerfällda träd/buskar och you name it. Jag såg knappt henne och klev på henne vid något tillfälle för jag såg helt enkelt inte vart jag satte fötterna. Svar ja det var terrängen from hell. Ostrukturerat kände jag att det var när jag gick spåret, jag var visserligen fullt fokuserad på att fixa och dona med lina, mina ben, armar och lite då och då Studsa. Men tempot var det inget fel på och fram kom vi. Linnéa som gick bakom fyllde glatt i att det var exakt där spåret lagts eftersom att de få snitslar vi fått upp (som man dock inte såg i mörkret) lätt kunde plockas upp då hon passerade dem. De utsvävningar Studsa gjorde var helt enkelt för att komma förbi terrängen. Sådana utsvävningar kan jag i detta fall acceptera. Jag är grymt imponerad av lilla fröken. Som tar spåret och fullföljer, med envishet tar sig fram i terräng som hon knappast kan ha sett något i… Jag ska försöka lägga ett fulllångt och tidsmässigt korrekt spår imorgonkväll så jag kan se om hon funkar på det också!

Efter att vi, eller jag ska väl säga jag, återigen försökt hitta vägen en stund (Linnéa lyckades på en gång men jag skulle prompt gå en genväg och hamnade i värsta snåren med ett stup framför mig… ) hämtade vi Smilla och täppas, plockade plommon och morötter flr att slutligen bege oss hemåt. Sjukt trötta av all bergsbestigning.

Jag ska se över Studsas päls lite nu eftersom att jag misstänker att en stor del av allt det där riset och gräset sitter gömt bland massorna…