Att lyckas med det (o)möjliga

Under några dagar har jag märkt att Studsa inte riktigt gått rent, hon har passat någon gång men mest gått långsamt och inte riktigt haft samma go. Tänkt att det beror på skendräktighet och att det egentligen inte gör något att hon tar det lite lugnare ;)

När jag går och lägger mig på kvällarna brukar ligga på min mage/bröst när jag (oftast) blippar lite på mobilen innan jag släcker. Så gjorde hon även igår, men eftersom att jag var så trött blippades inget på någon telefon utan jag skulle bara släcka när jag kikar på Studsas tassar och tänker ”oj dags att klippa klorna”. Kikar på framtass nr 2 och ser att i ena klon har det liksom spruckit lite och letat sig in en sticka. Försökte med hjälp av telefonen att lysa men insåg att nä det där får vara tills imorgon. Nu, hemma från jobbet, la jag Studsa upp och ner i knät, tände en läslampa och satte igång med projekt ”dra ut stickan ur klokapseln”. Fy säger jag bara. Petat med både nålar och pincetter. Till slut fick jag tag i änden och kunde med pincett dra ut den 1cm långa stickan. Nu hoppas jag att det var hela och att det inte sitter kvar någon bit så det blir inflammerat. Två tankar kring detta – 1. HUR lyckas hon? 2. Världens bästa luren som låg snällt på rygg i mitt knä och lät mig köra runt med både nålar och pincett inuti hennes klo <3

Nu är bara frågan om jag ska skydda den tassen när vi är ute – är ju ett rätt stort hål in där jag har grejat runt … Hoppas på fint torrt väder i några dagar till så kanske det löser sig av sig själv.