Att köpa grisen i säcken och chansa

I regel när man köper hund gör man ju ett rätt stort dektektivjobb, man läser på om rasen – dess egenskaper, ursprung, hälsa och utifrån det avgör man om rasen har de fysiska och psykiska möjligheter att uppfylla de tankar, drömmar och mål man har med sitt hundägande. Utifrån det så letar man sedan rätt på en uppfödare med samma tankar, värderingar och åsikter som en själv – dessutom med hundar man gillar både exteriört och mentalt.

Våren 2004 gjorde jag allt det man som en människa i hundköpartankar inte ska göra. Jag köpte grisen i säcken och chansade både på individ, hälsa och ras. Helt lost var jag kanske inte. Pudel hade jag goda erfarenheter av från att ha haft dem på kurser och sett dem i arbete. Men det var något helt annat än det jag var van vid. Såhär i efterhand kan jag undra hur jag egentligen tänkte, hur vågade jag? Att jag ville ha en sällskapshund var jag på det klara med, den skulle vara mindre och glad och framåt likt en retriever men inte vara just en retriever eller spaniel. Jag ville inte göra något alls annat än ha som sällskap, den skulle hänga med på promenader och tränas lite i lydnad och agility på hobbynivå – jag hade ju redan Smilla som var i hennes glansdagar, hon tog upp enormt mycket tid i träningsanspråk och förlusten av Ebba gjorde att det fanns ett tomrum och en saknad av att ha två.

Minns att jag ringde Marianne Jading och hörde om hon hade någon kull, hos henne var valparna tingade men fick tipset om Täppas uppfödare och åkte dit bara någon dag efteråt. I kullen fanns en hane kvar. Jag skulle ha tik. Åkte dit och mötte 3 vuxna hundar och 4 valpar, alla sprudlande glada och sociala. Liane jordens mysigaste människa och det var totalt omöjligt att åka därifrån utan att vara förälskad i dessa lyckopiller. 1-2 veckor senare hämtade jag hem Täppas. Den vilda i kullen, den lilla tjockisvalpen som var överallt och ingenstans. Min gris <3

Ganska snabbt märkte jag att pudeln var mer än bara en sällskapshund, det fanns mycket energi i denne gosse och han behövde mer stimulans än vad retrievrarna gjorde i samma ålder. Eller kanske inte mer, men på ett annat sätt. Jag levde nog fortfarande i sorg över Ebba det första halvåret och sen tog tonårstiden vid för Täppas med besked. Spår blev lösningen för att Täppas skulle få utlopp för sin energi, där och då i skogen hela våren 2005 växte vi fram som ett ekipage. Täppas visade mer och mer sidor som jag värdesätter enormt än idag. Han blev inte min sällskapshund som bara skulle gå promenader och lattja runt lite. Han blev en jämlike med den arbetande Smilla.

Denna lilla gris som jag köpte utan någonsomhelst kunskap och dektektivarbete är anledningen till att jag idag enbart har pudlar. En ras som jag inte kommer överge. Jag inser att jag hade enorm tur. För Täppas är one-of-a-kind även för att vara pudel; stabilare, socialare, snällare, roligare, arbetsgladare hund går inte att hitta. Han har format mig som hundägare och gett mig så mycket! Funnits vid min sida, hjälpt andra att övervinna sin hundrädsla, hjälpt unga valpar/hundar att övervinna svårigheter i livet, uppfostrat valpar, vart alldeles för snäll alldeles för många gånger – det finns inget ont i den hunden <3

Han har gett mig gråa hår för han är envis, bestämd och alldeles för smart för sitt eget bästa. Men mestadels så är han alldeles alldeles underbar ;) Hans goa mentalitet har han lämnat vidare till sina barn och jag kan se dem även i hans barnbarn.

Idag den 25 maj blir min gris 9 år gammal. Tänk – ibland ska man våga köpa grisen i säcken och chansa, jag drog jackpott och vågar inte tänka på hur livet skulle se ut utan vår älskade goa gubbe.