Tröttheten som sveper in

I mitt hem är det rätt svalt i vanliga fall, ca 16-18 grader inne – det funkar inte riktigt med valpar som behöver mer värme än så för att må bra. Därför är numera mitt sovrum en bastu, för mig, dvs ca 23-25 grader lämpligt för småttingar de första dagarna. Jag klarar dock inte av att sova i sådan värme, i natt somnade jag vid 04 efter att ha vridit och vänt på mig sedan kl 23.30. Antar att det, i kombination med spänningen inför en valpkull, är orsaken till att jag är helt slut. Både mentalt och fysiskt.

Men småttingarna och Manta mår tipptopp! Det är ju på något sätt huvudsaken :)
Födseln gick som sagt snabbt när det väl satte fart, första hanen hade lite problem att hitta ut – eller om det var Manta som inte var nöjd med vårt arrangemang med valplådan kanske… Hon satt på golvet i lådan och arbetade inte riktigt igenom krystarna, sneglade hela tiden upp i min säng och försökte gång på gång försöka få oss att förstå att man faktiskt valpar i en mjuk och skön människosäng… Skam den som ger sig, efter ett tag lyfte vi sonika upp biabädden i min säng och inte ens 10 min senare var första hanen född. Nöjd Manta och nöjda människor. Precis som förra gången födde hon 3 stycken hyfsat fort (sist tog det 15 min) på ungefär 30 min. Både hane 2 och tik 1 föddes utan konstigheter, löpande band och pigga alerta från andetag ett. Sedan pausade Manta 1h innan det var dags för tik 2 som tog lite längre tid på sig, antagligen för att hon och övriga 2 töser låg i det andra hornet så nu behövdes en ny bana göras. Sedan tog det stopp igen, Manta var lugn och verkade nöjd, om det inte vore för att vi bokstavligen såg en valp precis i ljumsken på henne så hade jag nog trott att hon var färdig. Krystarna började komma och tillslut kom tik 3, tyvärr inte lika pigg och alert som sina syskon. I hennes fosterblåsa var det grön äcklig vätska och hon var lelös när hon kom ut. Efter lite gnuggning från min sida och ett litet nyp i nacken blev hon arg och på en sekund vart hon den piggaste i kullen. Medan jag höll på och gnuggade tik 3 skrek Annika till ”det kommer en till nu”. Nuuu kände jag igen förra valpningen – tik nr 4 kom som på ett bananskal efter syrran och var pigg och alert direkt. Direkt efter att båda töserna fått tag på varsin tutte la sig Manta nöjd ner och visade tydligt att nu var vi färdiga.

Lite märkning och vägning av de vi inte riktigt hann med och sedan bäddade vi rent till hela familjen i tilltänkt valplåda som nu dög till fröken fräken. Annika och jag tog oss lite kvällsfika och sen vart det natt. Bebisarna skrek fruktansvärt högt första timmarna, livskraftiga valpar vet vad de vill och de ville minsann inte ligga där och snutta utan att få tillräckligt med mjölk. Det tar ju lite tid innan det rinner till… men framåt morgonen så var alla tysta och nöjda.

Det är fascinerande att 2 av dem redan verkar ha en tanduppsättning, det ska bli intressant att se när de blir äldre hur dessa tänder hänger med. Snabba, aktiva och väldigt företagsamma är de redan. Hane 2 är faktiskt uppe på benen och ”springer”, tar riktiga kliv med bakbenen och rör sig från ena sidan till den andra i valplådan utan problem. De andra är också väldigt rörliga så det blir säkerligen ett aktivt gäng.

Vägde dem igår kväll ungefär precis 1 dygn efter födseln

Hane 1  – 245 gr, vilket blir +5gr
Hane 2 – 254gr, + 1 gr
Tik 1     –  216, -2gr
Tik 2    –  218 gr, +2gr
Tik 3   –  230gr, +2 gr
Tik 4 – 216 gr, -9gr

Att de tappar i vikt första dygnet är nästan något man räknar med, i magen har de ju konstant tillgång till föda och när de kommer utanför ska de plötsligt slåss om den bästa spenen. Men som synes så är det ingen som egentligen tappat massor, tik 4 tappade 9 gr men vägde henne nu i morse igen för att se att hon inte fortsatte att dala neråt och då hade hon gjort +12 gr. Väger dem igen imorgon, vill inte störa dem allt för mycket.