Skottfasta?

Ingen av mina hundar reagerar på skott, de ligger som klubbade sälar på nyår och lyfter knappt på huvudet när det skjuts ute i skogen eller om vi tränar brevid skyttebanor. Det är så skönt, jag har levt med en skottberörd hund och det är verkligen ett helvete. Ebba var dessutom ologiskt rädd så man visste aldrig hur reaktionerna skulle te sig.

Manta lever ju i vanliga fall inte med mig, på MHt har hon en 3a på skott – men är absolut inte rädd/berörd – på MHt hade hon en nyfikenhetsreaktion, något som jag är rätt van vid eftersom att jag har/har haft retrievers som gärna letar efter skytten ;)   Och jag vet att Manta inte reagerar på nyår (även om det nu inte behöver betyda att de klarar skott och vice versa) och är en rätt cool tjej i det mesta. Idag på morgonpromenaden går vi genom skogen och hundarna är lösa, plötsligt börjar det skjuta en bit bort. 4-5 skott på raken och på rätt nära avstånd, inte en endaste av hundarna lyfte på huvudet för att kolla vad det var. Manta, Täppas och Smilla åt bajs och Studsa sprang runt med en kotte. Så himla skönt!

Jag tänkte inte mer på det, när vi kom in började det låta igen, och det hördes rätt bra in i köket. Valparna lyfte på huvudena tittade på mig och fortsatte med det de höll på med. Överlag verkar de inte bry sig speciellt mycket om ljud – jag har förvana att tappa lite kastrulllock då och då i köket ;)  Sällan någon reagerar och gör det de så kommer de med höga svansar fram för att undersöka.

Vi jobbar på det här med ljud och oljud och hoppas att bebisarna ska bli lika oberörda som sin mor och morfar.