Se Upp Allt som Allt ”Iris”
Nu äntligen hemma och landat lite, inga besök (även om det vart trevligt) och inget inbokat under veckan. SKÖNT!!
Under min ledighet blir det mycket hund, det är tävlingar, träningar, utställningar, valpar, promenader och mycket fokus på mina egna här hemma. Men också en del tid att fundera på framtiden. Vad vill jag para mina tikar med, vilka tikar ska paras och när ska de paras. Det är väl mer eller mindre sådant som alltid snurrar i en uppfödares hjärna. Med en massa annat trams ;)
Tanken är ju att Studsa ska paras i vinter/vår, då skall det finnas en hane som motsvarar mina krav både mentalt, hälsomässigt och extriört. Förra kullen hade jag det både lätt och svårt, att hitta en bra vit hane var inte svårt alls – Måsen var den givna. Då tvekade jag mer över att jag skulle våga vitt så att säga.
A-kullen är nu dryga ett år och att ha träffat en del av dem ofta och övriga två lite mer sällan men ändå träffat dem åtminstonde 2-3ggr på ett år gör att jag har det liiite lättare nu när jag ska leta hane på nytt. Jag har 4 avkommor vars styrkor och svagheter jag kan kika lite på, fundera kring hur jag ska komplettera/förstärka/förminska Studsas egenskaper i en framtida pappa.
Den jag träffat mest är ju helt klart Iris, av förklarliga skäl – dels bor hon närmast men sen ska hon ju förhoppningsvis bli mamma här hos mig så småningom. Jag har ju träffat henne rätt regelbundet, men då oftast på promenader eller för klippning, någon gång har vi tränat på bk ihop. Men så fick jag ju äran att ha med henne i Tvååker, vi hämtade upp henne på onsdagen och sen kom hon ju hem på lördagen. Ypperligt tillfälle att riktigt lära känna fröken fräken.
Hur ska man bäst beskriva Iris? Hon är verkligen den mest lättanpassliga hund jag någonsin skådat. Hetsar aldrig upp sig, har inga problem med något – inget är mystiskt eller konstigt (och då har hon ändå precis löpt), sover i bilen, kopplar av i buren på utställningen, står still när man gör all pälsvård, leker bra med de andra hundarna, jättefint hundspråk och är duktig på att läsa av vad som ska ske. På utställningen också, som ändå är en rätt stor förvirrande tillställning om man aldrig vart där förr, hur cool som helst. Nu regnade och regn tillhör inte damens favoritväder så det var ingen vidare fart på henne i ringen, men stod superfint på bordet och hade absolut inga problem med att domaren kom fram och kände på henne (iklädd regnrock och sylvester). Skötte sig såå himla fint hela resan. Hon är en riktigt riktigt go hund! Sen har hon sina sidor – som vi kan hoppas är lite tonårsfasoner – hon är för smart för sitt eget bästa. Eller nja för ens egna bästa, pekar lite finger och vill inte alltid komma in när man ropar på tomten (i skogen var/är det inga problem), och detta vet jag att de brottas med hemma också. Men jag tror och hoppas att det lägger sig med tiden, Täppas var likadan som valp och det har ju gått över *host* (nästan i alla fall). Annars är hennes smarthet det som tar henne framåt i livet, hon är verkligen smart – man brukar säga att en pudel är klok. Men denna hund njuter av att få lära sig. Jämför jag med Studsa som lär sig snabbt och tycker om att lära sig saker, men det är för att göra mig till lags eller för att få den där gobiten eller leksaken. Iris lär sig för att hon har lust att lära sig, och finner en belöning i själva inlärningen/utförandet. Hon är inte en godishund och man lurar henne verkligen inte till något. På gott och ont skulle jag säga.
På många sätt har Iris fått det jag saknar i Studsa, det mer balanserade ”jag har alla tassar på jorden” sättet som gör att hon är lite mer förutsägbar än Studsa. Iris tänker nog först och handlar sen – det har Studsa aldrig gjort i hela sitt liv ;) Studsa styrs av impulser och är väldigt kvick i allt hon tar för sig, ibland (ganska ofta) är det faktiskt av ondo…om man frågar mig. Iris är en annan slags problemlösare – när hon ska lösa ett problem är det som att hon funderar och sen väljer ”rätt” väg och att det funkar på första försöket. Medan Studsa provar alla vägar och till slut kommer rätt.
Iris kommer växa upp till en (klok) pudel med mycket värdighet, en sådan där självklar hundkamrat som alltid kommer ta livet med en klackspark och överlista de flesta problem hon ställs inför. En utmärkt familjehund som kommer finnas vid familjen Almstedt-Nymans sida i många många år framöver. Förgylla deras liv och även ge dem en del gråa hår, precis som det ska vara :)
Extriört är Iris en annan typ än Studsa, inte så förvånande då parningen är en ”utavelsparning”. Där man inte kan veta hur resultatet ska bli då det finns olika typer i stamtavlan. Det är tvådelat detta med typer på pudel, Studsa är den mer korta kompakta ”extrema” typen (utan att vara extrem egentligen) medan jag skulle vilja säga att Iris är den mer lite mer korrekta äldre typen som är mer hållbar i längden, och som faktiskt är mer korrekt mot standarden. En mer högbent, längre och resligare typ som håller för både arbete och avel (dräktighet för tikar) på ett annat sätt än Studsas typ. Nu är ingen av dem extrema åt något håll men man ser ändå vissa skillnader. Iris är verkligen mer ädel i typen.
Hon har en jättefin resning, bär sitt huvud högt och är korrekt i sina proportioner. Har fina tassar, bra svansansättning och svans som hon bär korrekt. Bra kropp och vinklar fram och bak. Nu har hon vart tunn hela uppväxten så det finns inte mycket massa på henne… men kroppkonstruktionen är det inge fel på. Ett fint långt huvud som är smalt från nos till skalle. Jordens sötaste virvel på nosen tar vi som ett plus :) Hon har några småsaker som är till hennes nackdel, och det är just det – små detaljer, för helheten är bra! Hon har ljusa ögon, jättebra form på dem (mycket bättre än Studsas) men de är ljusa, precis som var och varannan pudel kunde hon ha en aningens bättre front och en mer utfylld haka. Men det är detaljer i det stora hela. För den stora nackdelen rent utställningsmässigt är hennes färg, hon är den enda i kullen som blivit riktigt riktigt ”blå” som på Iris resulterar i en något brunaktig ton just nu. Vi hoppas att hon skiftar färg så småningom när det kommer massa ny päls. Men en bra häst har ingen färg, eller pudel för den delen. För mig är det ju positivt och väntat, jag gjorde parningen med vetskapen om att det svarta kunde blekas ur… för målet är vita pudlar i nästa generation och jag vet att Iris förhoppningsvis kommer bli en ypperlig stamtik för en vit linje hos kennel Se Upp!
Stort tack till familjen Almstedt-Nyman som förvaltar min förstfödde valp, på allra allra bästa sätt! Hade inte gjort det bättre själv! Och Iris har verkligen vuxit upp till en härlig härlig tik med den där lättsamheten som jag eftersträvar i min avel.
