Nördådran

Rätt så ofta kan jag på promenader/i soffan/i skogen/på träningsplanen slås av att jag har 4 fantastiska hundar. Få förunnat kan man lite själviskt tänka, för det är klart att mina hundar har både brister och förtjänster, men jag är så innerligt lyckligt lottad som får dela mitt liv med alla fyra knäppgökar här hemma. Även om det dåliga samvetet ibland pockar på – det finns kapacitet i de små liven som jag inte hinner eller orkar ta reda på. Det kan vissa dagar smärta mig så och andra dagar så njuter jag bara av vetskapen. Ibland funderar jag över hur det kommer sig att mitt hundägande ser ut som det gör, hur hamnade jag här? Med 4 mellanpudlar och 5 (6) valpkullar med härliga ägare som alla ingår i min ”förlängda” hundfamilj så att säga.

Från den där dagen i föräldrarnas rutiga soffa på mitten av 90-talet när jag fick reda på att det var dags för en egen hund. Från den dagen jag fick hem min vita nallebjörn, via den bruna bönan till de svarta trollen. Hur? Jag vet att det alltid funnits ett ”onormalt” intresse hos mig att hålla koll på släktskap hos familjens djur, men hur kommer det sig att man väljer att bli uppfödare. Varför har jag ett intresse av att föda upp hundar. En rätt relevant fråga när man faktiskt gör det – man kan tycka att det borde finnas ett enkelt svar, som inte är förknippat med att man har en skruv lös för att man tillbringar hundratals timmar per år att studera stamtavlor, hälsotester, mentaliteter osv ;) Jag brinner för rasen pudel, jag tycker fler borde upptäcka vilken outstanding allrounder det är (!). Jag har någon slags nördådra som gör att jag tycker det är roligt att ”grotta ner mig” både i det mentala som det exteriöra, jag njuter av att följa en valpkull och dess ägare, jag trivs med att engagera mig i andra människors hundägande och jag vill samtidigt att de hundar jag har hemma ska vara mina drömmars hundar. Och det är synnerligen roligt att arbeta för att nå det ouppnåbara målet… den perfekta hunden i alla avseenden.

Så lika mycket som jag kan sakna de där tidiga mornarna med jaktträningen så njuter jag idag av mina underbara arbetssamma pudlar, och allt det de fört med sig! På gott och ont. För att vara uppfödare medför även en hel del ansvar – både stort och smått; för rasen, för valpar, för valpköpare och för mig själv. Det innebär att knyta kontakter, att få nya bekantskaper, att tro det bästa om folk och inse att så inte var fallet, att bli positivt överraskad som likväl kämpa i motgångar. Det är det där engagemanget som gör att man står ut med ”allt”, ibland tror jag att jag är för känslig – det betyder för mycket för mig och därför kan jag ibland bli besviken och förmodligen onödigt ledsen vid vissa händelser. Men inser att det som sagt är samma egenskap som gör att jag också är väldigt mån och engagerad i både valpköpare/valpar och rasen som helhet.

Detta är mitt liv, det låter så stort men ändå så självklart, och jag hoppas att det får förbli så i många många år och att ’familjen’ bara blir större.

”Nytt år nya mål” är lite av ett motto här hemma, därför kommer det också ske lite förändringar på hundfronten, både till vardags och rent uppfödarmässigt. Men det får bli offentligt allt eftersom :)