När olyckan är framme

Ibland händer de mest oskyldiga saker i livet som får en helt annan utgång än man skulle kunna tro. Ågren är en livsglad hund, lite dumdristig och med noll kroppskontroll eller förmåga till eftertanke. För 2,5 vecka sedan hade jag en annan uppfödare här för att kika på valpar och klippa lite hundar. När Ågren i 190 knyck sprang in i en grind som brukar stå öppen men nu var stängd. Det sa bara pang boom så låg han ner utan att kunna röra sig. Jag trodde en sekund att han dött där på plats, det tog ett tag innan jag vågade lyfta upp honom. Och när jag skulle sätta ner honom igen och inser vi att han inte har någon kontroll på något av hans ben. Han föll bara ihop.

Jag satte mig i bilen för att åka in till djursjukhuset, i telefon hade jag plats nr *en evighets väntan* och jag lät det ringa medan jag körde. Har ändå ca 1.5h till närmsta djursjukhus. Tusen tack till Leone som tog hand om valpar, gav dem middag innan hon for hemåt. Och tror jag var mer rationell med någon annan här än vad jag hade varit om jag vart själv.

Väl hos veterinären fick vi vänta. Den upplevelsen med covid19 anpassad väntrumssystem vill jag inte uppleva igen. Jag satt 2,5 timme på asfalten på en parkering bredvid motorvägen med min hund som inte kunde röra sig eller var närvarande. När det väl var vår tid fick jag inte följa med in. En sköterska kom ner och hämtade honom, bar upp honom och efter vad som kändes som de längsta 10 min i mitt liv…. ringde veterinären, hörde knappt vad som sades pga motorvägen och fick ingen chans att prata face-to-face. Sköterskan kom ner med det tomma kopplet. Ågren hade nu 40 graders feber och tydliga nedsatta funktioner på främst höger sida av kroppen. Han blev inlagd i väntan på fler undersökningar nästkommande dag.

Det gjordes en magnetröntgen som visade på en kraftig blödning mellan kota nr 1 i ryggraden och hjärnbarken och det är förklaringen till varför han inte har någon styrsel på ben eller dylikt. De neurologiska skador som blivit av blödningen kunde man inte då svara på och det vet jag ännu inte facit på.

Ågren fick stanna någon dag till så att de såg att febern inte återkom, att han kunde kissa och bajsa och återfick några rörelser i benen. Så långt gick allt ändå helt ”okej”. Jag hämtade honom sent på kvällen och vi for hem och sov. Första dagen hemma var en mardröm. Vi hade fått restriktioner på att han inte fick röra sig, framförallt inte nacke och huvud då man inte vet hur blödningen skulle te sig. Att få en hoppjerka som är mer i luften än på marken att absolut inte röra sig om ens för att titta på matte samtidigt som man har 3 vuxna hundar till hemma och en valpkull på 7 v. Den ekvationen har inte varit rolig kan jag med handen på hjärtat säga.

Första dagarna var han inte närvarande mentalt, han hade helt checkat ut och tittade på mig som om han inte visste vem jag var. Kunde gå men kunde inte vända sig utan att snubbla till. Måste bäras inomhus och flyttas från punkt ett till två genom att lyftas. Jag ringde veterinären och grät. Hon lugnade mig och sa ”ge honom några dagar till” – så det gjorde jag. Och när hon ringde upp på måndagen, exakt en vecka efter att det skett, var han mer med i medvetandet. Den mentala biten har blivit bättre men jag tycker inte att det fysiskt förbättras. Men idag blir jag glad av att han försöker pussa mig när jag lyfter honom, att han kan vända sig själv i sin hage, att han försöker kissa i varierande positioner, att svansen går när katten eller hundarna går mot hans hage etc.

Vi har en återbesökstid nästa vecka och jag vet i ärlighetens namn inte hur utgången av detta blir. Vet bara att jag lever i en mardröm och att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Att jag har en tvårig hund som är en av de mest crazy levnadsglada hundar jag ägt som nu inte är som han ska. Och att jag går sönder av vetskapen att jag inte kan veta att det är något som är övergående eller inte.

Allt för att han är så korkad nog att springa rakt in i en stängd grind som brukar stå öppen. Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Tusen tack till er få jag orkat blöta och tjöta om detta med, för att jag alltid kan ringa <3 Tack igen till Leone för att du var på plats. Tack till mina föräldrar som passat Åg när jag haft valpköpare här och det blir för stor risk att Åg rör sig på fel sätt, tack mina andra hundar för att de har det största tålamodet som finns. I 2,5 vecka har jag inte gjort annat än gått upp – roat valpar, gått ut med de vuxna, burit ut Ågren (gråtit eller sovit en stund) och sen börjat om ca 12h per dag. Det har slitit enormt bara allt det praktiska. Det är inte gynnsamt att bo litet när något sådant här händer.

Resan härifrån är antingen väldigt lång eller så får den ett abrupt slut. Det är jag väl medveten om och jag är inte redo att diskutera, prata om och få höra frågor och åsikter kring detta ännu och det vill jag att folk respekterar. Väljer ändå att skriva ut händelseförloppet och hur läget är nu för att det kanske kan ge lite förståelse för varför jag inte svarar på mail exempelvis. Jag orkar inte. Är mentalt helt dränerad.