Meningen med livet
När jag var liten var jag rädd för familjens retriever, skräcken när den gula faran kom har jag fått förklarad för mig många gånger. Morföräldrarnas labbe Viska som älskade allt och alla var i mina ögon läskigare än jultomten själv. Jag växte ur den där fasen och blev så småningom helt hundfrälst. Goldentikarna Ebba och Smilla vart mitt allt och från 10 års ålder har jag levt och andats hund. Mina stackars föräldrar, mest pappa, har fått skjutsa på jaktträningar, utställningar, lydnadsträningar och tävlingar, suttit i en regnig skog åtskilliga timmar och tittat på mig och de gula farorna.
Av mina 30 år i livet har jag i 20 år har jag levt och andats hund, det har vid min sida alltid funnits hund med allt vad det innebär när man väljer att ta steget att vara en ’sådan där’ hundägare som inte bara har hund. Utan en sådan människa som engagerar sig till 100% i sin hund och i dess välmående, som vill utveckla sin hund i diverse olika grenar, en sådan människa som själv vill utvecklas som hela tiden vill nå uppsatta mål och under resans gång ha kul med sin hund. Att utbilda sig, att engagera sig i rasklubb(ar), brukshundsklubbar och hundungdomsklubbar att enbart ha vänner som har hund… Att vara den människan som gör allt för sin älskade fyrbening, kämpar sig igenom både fysiska och psykiska hinder med sin hund, njuter av medgångar och tar sig igenom och förbi motgångarna.
På 20 år har jag haft enorm tur med mina hundar. Hade ni frågat mig för 15 år sedan hade jag sagt något annat då jag precis då var uppe i livet med Ebba vid min sida. En hund med så mycket psykiska ticks och idéer att jag såhär i efterhand är så djupt imponerad av mig själv som 10-14 åring att jag orkade. Hur orkar man leva med en hund man inte litar på, hur orkar man konstant vara orolig, hur orkar man leva med en hund som inte mår bra – och var hittar man kraften att trots alla de knepigheter tillbringa all sin fritid till att aktivera den hunden. Slaget i magen som kommer den dan man levt sida vid sida i 9 år och får reda på att det är dags att ta farväl för att hunden är sjuk. Tårarna som aldrig slutar rinna och minnena från den 17 maj 2004 hos veterinären när orken rann ur både mig och hunden. Tiden efteråt när man inser hur livet med hund SKA levas, att de åren innan bara handlat om rutiner, anpassningar och oro. Vid sin sida finns 2 helt i särklass kanonhundar och man känner att ingenting kan stoppa en. Högstadiet passerar, gymnasiet passerar, arbete kommer och går, universitetet passerar, det flyttas 7 gånger, arbetslivet tar fart. Jag lever och andas fortfarande hund.
På mina 20 år har jag redan hunnit välja och levt med min drömhund. Vi var som gjorda för varandra och Smilla är och kommer alltid förbli den hund jag håller måttstocken mot. Jag är fullt medveten om att en sådan hund får jag aldrig igen. Det är omöjligt, jag ska vara tacksam att jag fick henne som 15 åring och fick leva med henne tills dess jag vart 29 år. Från den dag jag valde henne hos uppfödaren som den självständigaste valp i kullen, den som försvann från gårdsplan när vi skulle kika på tikvalparna – pressade sig igenom den tätaste av häckar för att se vad grannen egentligen höll på med. Den skulle jag ha! Samma känsla med första pudeln i flocken, magkänslan gjorde att Täppas bara damp ner som ett brev på posten och har gett mig så mycket. Fått upp ögonen för en ny ras, lärt mig hur det är att leva med en ras smartare än smartast och slugare än räven. Studsa som är världens spralljöns och är så mån om att vara till lags och där jag är. Som aldrig skulle få för sig att hitta på hyss och som alltid är redo för aktivitet. Den 4e hunden skulle bli en 5e och att få spara en egenuppfödd hund – vilken lycka! Äntligen fanns det tid och möjlighet för en ny hund.
Älta gör entré. Hon är en kanonhund förpackad i en liten smal kropp där kapaciteten är oändlig, hon utvecklas till en smart självständig och rolig hund. En hund som skulle kunna ge så mycket, en hund man blir glad av – en hund inte bara jag ser kapaciteten i och förundras över hur den näsan och hjärnan råkade hamna i just en pudels kropp. En hund som kräver att dess matte lever och andas hund.
I samma veva som Älta var 4-5 månader får jag sluta på mitt tidigare arbete som studievägledare. Jag får ett jobb på ett hundcenter och tillbringar mina dagar med andras hundar. Jag pendlar 2-3h om dagen och arbetar ofta 10h pass (enda gången jag är ledig är när jag har valpkull, men då försvinner tiden på just valparna). Jag blir tröttare och tröttare av att aldrig vara hemma. Hundarna är ju med mig så de får ’mer’ än vanligt tänker jag i mitt stilla sinne. Jag slutar leva och andas mina hundar. Och den som blir lidande är Älta. Denna aktiva fröken som inte bara nöjer sig med motion och stimulans utan mening och mål. Hon far absolut inte illa hos mig, det är min hjärna och mitt hjärta som far illa av att veta att jag inte räcker till.
Meningen med livet ska vara att leva och andas hund. Därför har Älta idag flyttat, visserligen bara på prov, för att hon ska få det hon behöver och för att jag ska få chansen att hitta tillbaka till känslan att leva och andas hund utan att konstant gå och må dåligt. Jag gråter när jag skriver detta och kommer gråta mycket över detta de närmaste dagarna trots att jag vet hur himla bra hon får det, skulle utan tvekan släppa vilken som helst av mina hundar till denna familj och det är inte den biten som är jobbig. Detta har vart värre än tar farväl av både Ebba och Smilla. Jag tycker så mycket om den speciella lilla fröken trots att jag ofta gråtit över hennes påhitt och hur hårt jag än försöker slå mig själv på axeln om att jag är duktig och stark som släpper henne för att hon ska få det bra så hjälper det inte. Inte just idag, men jag hoppas att jag kan orka se det i framtiden.
Vi får ta en dag i taget.
