Lite motigt

Vi har haft några tuffa veckor/månader bakom oss och det är därför det vart lite tyst här i bloggen. Livet är sannerligen inte alltid en nedförsbacke utan ibland går det lite motigt uppför, förhoppningsvis så vänder det så det på sikt kan kännas att man har lite flyt.

Vi har besökt veterinär några gånger med stora klumpar i magen och rädsla av att bli färre i flocken, det tär rätt mycket på mitt mentala tillstånd och även om jag vet att man bara har hundarna till låns så kommer vågen av saknad, chock, rädsla och en massa andra känslor utan att man ens vet om man står vid det vägskälet ännu. Täppas som är gammal och dessutom har vart skruttig pga sin ryggskada i större delen av sitt liv är en sann kämpe och han fixar nog mer än vad jag tror/förstår. Studsa däremot – hon är ju bara barnet i sinnet så att hon skulle drabbas av något som förkortar hennes liv kom verkligen som ett slag i magen. När jag hämtade henne hos veterinären efter att hon legat inne var sköterskorna helt överväldigade i hennes livsglädje och att hon hette Studsa ja det var det mest lämpliga namnet de hört på en hund ;)  Det känns skönt att veta att hon vart sig själv i en sådan helt främmande miljö för henne!

Det är nu, några veckor senare, ingen fara på taket med någon av dem. Täppas är visserligen lika skruttig som innan men han är inte dålig – jag behöver inte längre vakna på nätterna och kontrollera att han andas, det är oerhört skönt. Studsa förbryllar oss, från att ha haft värden som var uppåt väggarna så visade de sista blodproven på en helt kärnfrisk hund (ul och röntgen visade inget heller). Så vad som fick henne sänkt förblir en gåta och jag är glad att det inte var något, hon är ändå 8 år snart och ska leva minst 8 år till ;)

Rocky har vart iväg och gästspelat hos Linda som har Doris för han har lite svårt att hantera att jag inte är mig själv, men nu är vi alla hemma igen och vardagen är nästan som vanligt :)

Älta den galna knäppa ungdomen som verkligen är överallt och ingenstans jämt har vart min klippa, även om hon i vanlig ordning gjort så att jag fått mer eller mindre ”psykbryt” var och varannan dag så har hon även visat upp sina mer lugna sidor. Hon är tre år nu men gör fortfarande valpbus och jag har svårt att se att detta någonsin kommer att sluta, på gott och ont :D

Såhär är det att vara hundägare av flera hundar, det är inte alltid en dans på rosor. Men nu hoppas vi att vi kan få lite ro i kropp och själ för en tid! På hundfronten.

Vi ser framemot några utlandsresor med Doris, parning för Doris och Älta, kennelläger i fjällen med fjällvandring plus en massa annat skoj i vardagen som sker dagligen.