Insikten
Sami är imorgon 14 veckor och full av liv. Nyfiken på livet och verkar inte kunna vänta på att upptäcka saker. Det undersöks högt och lågt både inomhus och utomhus, ”går detta att äta”, ”kan man bära detta”, ”kan man putta på detta” osv osv. Med stor entusiasm tar han sig över stock och sten ute på skogspromenaderna – vill gärna hänga på sin mamma och jobbar hårt för att orka springa så fort. Han tänker smart och genar ofta, vet sin begränsning och glädjande nog är han inte dumdristig och skuttar ner för stup och dylikt som sin mor… full av energi eller helt avslappnad – finns inget mellanläge. Orädd och ödmjuk, så mysig att det nu börjar bli svårt att tänka på att släppa iväg honom.
Parallellen till en valps underbara sätt att ta sig an livet finns tyvärr också i mitt hem. Ålderdommen. Smilla är inte purung, hur mycket jag än försöker förneka så går det inte. Hon är 12,5 år gammal, en golden retriever som väger 1-3 kg för mycket, hon är blind på ena ögat och har starr på det andra, hon har svårt att hoppa upp i bilen och sängen drömmer hon bara om nu förtiden. Det andas lite oroväckande tungt ibland och snarkningarna är värre än någonsin. Det är lite dålig hörsel då och då, mer och mer selektiv dålig hörsel – det lustiga är att hon inte tror att jag genomskådar henne ;) Hon är mycket mer mån om sitt personliga space, det märks tydligt nu när Sami är hos oss och inte är van. Det gör så förbannat ont bara av att tänka att vi kanske inte har år kvar tillsammans Smilla och jag. När jag köpte henne var jag 15 år gammal, den bästa investeringen jag någonsin gjort! Nu är jag 27 och slås av hur mycket jag hunnit utföra i livet de senaste 12 åren, jag har flyttat x4 ggr, pluggat, jobbat, rest – vid min sida har Smilla alltid funnits. Hur tar man förväl till en del av ens väsen? Hur lever man utan en retriever, och inte bara utan en retriever utan den bästa.
Nu är inte Smilla sjuk, hon hänger med på långa skogspromenader och är inte den som tackar nej till varken träning eller en simtur ;) Men någonstans måste jag vara realist, vi lever tillsammans på begränsad tid. Hennes pappa blev 15 hennes mamma 13, jag hoppas att hon finns vid min sida när jag fyller 30 – då har hon funnits där halva mitt liv, och med den äran <3 Men ärligt så är jag nöjd om vi får uppleva en jul, en vår, en sommar till ihop.
Jag ska bli bättre på att minnas att vi faktiskt har en gammal pensionär i flocken, Täppas är ju som en pensionär han också även om han bara är ”unga” 7,5 år (han har ju faktiskt bara levt halva sitt liv). Eller så är det det som är hemligheten – att jag inte behandlar henne som en gammal hund, kanske är det som gör att hon är så fysiskt och mentalt frisk som hon är :)
