I hemlighet

Jag har haft problem med att Studsa går för nära mig på promenader, det tror jag att jag nämnt tidigare och folk i min hundomgivning vet att så är fallet. Detta är mer eller mindre irriterande olika dagar. Studsa är så enormt signalkänslig och iom att jag även har en senil envis golden tant (det får bli ett annat inlägg om hur trött jag förtillfället är på Smilla) så ryas det ibland på promenaderna just för att den senare anser sig vara av en sådan ålder att hon inte alls behöver följa de kommandon som kommer ur min mun. När detta sker blir Studsa osäker och söker sig ännu närmre mina ben. Vilket leder till större frustration hos matte – ja ni ser kanske spiralen här.

Hur som helst så har vi jobbat på detta sedan jag fick hem Studsa. På lös och lekpromenader ska man springa benen av sig inte gå fot med matte. Förra veckan och denna vecka har jag haft mer avstånd mellan oss, och jag älskart! När Studsa inte bara hänger på Smillan för att sen vända upp, utan när hon drar iväg på egna små strövartåg. Äntligen!

Förra veckan gick vi lite förbjudet lösa i elljusspåret (hör ju iofs inte till ovanligheterna) runt ett hörn av spåret försvinner Smilla och studsa i vanlig ordning, för på andra sidan hörnet finns bajsätarängen. Men denna gång kom det en ung tjej med sin rottishane. Smilla skiter i andra hundar och passerar förbi och ut på åkern, får man välja på hanhundar och bajs ja då är valet lätt! Studsa däremot sprang glatt fram till hunden med sin leksak för att visa. Jag kallar in hon kommer och jag ber om ursäkt till matten. I morse blir vi varvade av hurtig pensionär, hundarna får ”kant” kommando och alla tre lyder. Jag säger fri och hundarna lyder. 40 m längre fram visar det sig att gubben stannat för att vila. Smilla och Täppas passerar, Studsa springer fram för att kolla läget, hon hinner aldrig ända fram för jag ser mannen och ropar innan.

Hade det vart Smilla eller Täppas i dessa två lägen hade jag blivit lite arg, de vet att de inte får gå fram till andra… Men när det gäller Studsa är jag i hemlighet grymt nöjd att hon tar för sig på egen hand! Hon är ju en über social hund det är ju inte det, men på promenader har hon alltid vart vid mina ben, därför ser jag alla händelser där hon utforskar omgivningarna på egen tass som små segrar för vår träning. Det kanske är massor av gubbar i skogen vi behöver för fortsatt ”spring på avståndsträning”.