Hösten

Jag brukar få energi på hösten, njuter av de kallare luften, hårda frostmarken och underbara färger i skogen. Men just nu känner jag mig mer och mer energilös, utömd på motivation och vilja. De saker jag får gjorda med hundarna görs för att de måste, inte för att jag egentligen vill. Spårning har det blivit en hel del – det är bra att göra när man egentligen inte har motivation – då får hundarna jobba själva utan att jag behöver vara med och tänka. Vi blir alla trötta och nöjda. Men den stundande appellklasstävlingen kräver ju inte bara spåret, det hade ju vart fint om jag haft energi och lust att lägga samma fokus på lydnadsbiten. Men icke. Det är så mycket annat som tar upp tankarna i mitt huvud just nu, det finns inte plats att sortera in hundträning också. Därför hamnar det på hyllan.

En annan sak som måste hinnas med och där ett beslut måste tas är Studsans päls – att vara eller inte vara? Att ställa ut mer eller inte ställa alls, att leva utan mysstunderna framför tvn, snoddade öron och gud vet vad. I fördel för annan aktivitet, tidsbesparande och mer praktiskt. Men samtidigt tråkigt och vemodigt. Har inte en susning om hur jag ska göra, vet bara att jag måste göra något – för nu ser hon ut som ett troll och jag får ångest varje gång jag tittar på henne. Visserligen ett mjukt, nybadat, troll men det är päls överallt. Tanken på att det kommer ta en hel dag att fixa gör att det inte blir gjort – för vart ska jag hitta en hel dag som kan ägnas åt pälsvård? Den meningen i sig borde leda till nerklipp. Ångest.

Täppas var till Albano igår – bölden ser finare ut, det är en knöl kvar men den får vara. Tre olika bakterier visade odlingarna på, varav 1 är resistent mot antibiotikan – mindre bra… förhoppningvis kan Täppas kropp ta hand om denna elaka bakterie själv, gör den inte det får vi försöka hjälpa honom med annan typ av medicin. Och hoppas att den dör.