Distans

Så var resan till Norge över, inga resultat att skryta med – excellent och CK men ingen placering i BT. Så kan det gå. Det har vart en jobbig resa med en enorm förkylning, andningssvårigheter och gud vet vad. Bea var en klippa som stod ut med mig :)  Något jag lärt mig under dessa dagar är att aldrig, och då menar jag aldrig, klaga på svenska vägar. Fy f*n säger jag bara, de kringelkrokvägar man har åkt på exempelvis Mallorca kan slänga sig i väggen. Norge here we come – or here we die… Men vi överlevde även de vägarna, slogs av det faktum att de inte har vägskyltar som talar om hastighet eller i vilken by/stad man är i så vem vet vilka orter vi besökt….

När man är iväg på sådana här vansinnes resor får man lite distans till livet hemma. Och inget är så skönt som att komma hem, bli anfallen av de två hundar som inte fick följa och sjunka ner i soffan med 3 hundar som inte vill lämna min sida.

Nu ska jag snörvla vidare och hoppas på att denna jäkla sjukdom släpper mig. Har ingen lust känna mig fångad av min förmåga att kunna andas längre.