Att tacka ja, att säga nej
De senaste veckorna har jag funderat på detta. Jag är verkligen en sådan person som har svårt att säga nej. Fråga mig något som ligger mig varmt om hjärtat och kräver en del engagemang och jag säger ja. Även om jag egentligen inte har ork, tid eller lust. Det är som om de där bokstäverna j a formas innan jag ens tänkt efter. Så grämer jag mig och suckar, pustar och klagar till mina närmaste att jag inte alls har lust med det där. Jag blir arg, besviken och irriterad på mig själv som inte kan säga emot. Jag gör dessutom inget halvhjärtat så när jag säger ja så slutför jag det, till punkt och pricka.
Men så kommer de tillfällen då jag samlar kraft och energi jag säger nej. Lättad just då, glad att jag kan forma de bokstäverna. Skönt tänker jag, andas. Men direkt så slås man bort, man har sagt nej. Innebär ett nej för en mindre uppgift att jag säger nej till allt? Helt plötsligt får man inte ens frågan. Där och då ångrar jag mitt nej. Jag skulle sagt ja. Att ett enda nej kan få efterspel så långt att man helt plötsligt inte längre är med på kartan. Fascinerande, men samtidigt skrämmande.
Det är inte konstigt att jag säger ja. Med facit i hand vet jag ju att om jag säger nej så gör jag tydligen det för alltid. Det är så mina nej tolkas. Är det för att jag så länge så ofta har sagt ja, att folk är vana vid mina ja och när de hör ett nej blir det så starkt att det blir ett nej för all framtid. Tråkigt. Jag vill att ett nej ska kunna leda till ett ja längre fram, när jag återigen finner lust i att utföra just det där igen!
Jag fick en förfrågan häromveckan, en rolig men samtidigt lite skrämmande förfrågan. Att säga nej fanns egentligen inte som alternativ. Trots detta bad jag om att få fundera ett tag på mitt svar. Lätt panik utbröt och jag sov inget den natten, skulle jag kunna genomföra detta på ett sådant sätt att jag är nöjd, stolt och glad? Dagen efter ringde jag upp och tackade ja. Den natten sov jag. Jag visste att det var rätt beslut och jag ser fram emot att genomföra den förfrågan. Uppgiften har fått mig att börja tänka på mig, min träning och mina hundar på ett nytt sätt. Det ska bli så himla roligt att få göra något annorlunda, något nytt. Ett givet ja för första gången på väldigt länge och det känns skönt!
Jag är härmed öppen för att tacka ja igen! ;)
En del av er kommer kanske förstå vad detta är om några månader, andra har tyvärr valt helt fel ras för att ta del av det… Däremot inte sagt att en del av er kommer få bli offer för uppdraget. Och jag vill absolut inte höra ett enda nej ;)