När planer inte går som man vill

Att vara hunduppfödare handlar i mångt och mycket om att planera, drömma och hoppas. Det är löp, parningar, valpar, unga hundar, vuxna hundar, hälsa, hälsotester, mentalitet och exteriör som ska falla ut så som man hoppas. Konstant förväntan, förhoppning och glädje som blandas med oro och ledsamheter – inte bara för ens egna planer utan också för uppfödda valpar och dess ägare <3

De glädjande stunderna gör att man fortsätter – det är det bästa jag vet och så mycket av min identitet. Men det är levande varelser och det går inte att förutspå allt, det går inte att undvika att ledsamheter sker. Oavsett om det är parningsplaner som går i stöpet eller individer som blir sjuka/skadade etc. Trots att jag är fullt medveten om detta gör det likförbannat lika ont när det sker. Det gör en ödmjuk för det man gör men det skapar också en känsla av maktlöshet och stundtals behöver man gräva ner sig i ett hål av de känslorna. Ledsamhet, trötthet, maktlöshet och uppgivenhet.

Hur länge man befinner sig i sin lilla grop med baksidan av uppfödning är olika – hittills har jag hoppat upp ur gropen och njutit av de glädjeämnen jag vet att uppfödningen bär med sig efter en kortare period. Det gör jag säkert nu också – men just nu i skrivande stund är jag i min lilla grop.

Det blev inga valpar efter Lycka, inga konstigheter alls – det är sådant som sker men när livet är planerat för det måste man ställa om och just där är jag nu. Det gör att jag inte studsar in och svarar på mail och jag hoppas att ni har överseende med det ni som hört av er om valpplaner. Det kommer svar och det blir valpar till hösten men just nu – reboot och omstart.