I ett försök…

…att göra Studsa trött tog jag helt sonika med mig ett knippe dummies, godis och klickern med mig ut. Redan från det ögonblick jag drog ut lådan med dummiesarna hade jag tre tokglada hundar vid min sida. Koppel på dem alla tre och sen mot närmsta upplysta yta. Ibland är det en fördel att bo brevid en skola, en skola som dessutom har en lummig skolgård/omgivning, som är upplyst nu när mörkret faller så tidigt som nio.

Smilla och Täppas fick sitta uppbundna först. Studsa fick en dubbelmarkering som hon löste jättefint! Härligt att se hur hon riktigt registrerar vart de dimper ner, tar ögonkontakt och på varsegod tar den först kastade dummyn. Det är lite extra roligt för matte att vi ser tydliga resultat i hålla övningarna. Nu släpps de minsann inte förrän matte håller fram handen och säger tack. Första kortpasset för Studs slutade med stadgeträning då hon fick sitta i klockan medan jag slängde ut till Smilla.

Med pudlarna uppbundna fick så Smillan komma ut och jobba lite. Det är så ledsamt att se att hon har svårt att jobba i mörker. Det blir lite mer snurr på tillvaron. Visserligen inga problem som hon inte kan lösa, men det smärtar i mitt hjärta att se att åldern och dess medföljande ”tillstånd” börjar märkas. Huvud och benen är det dock inget fel på, så vi är glada för att det ”enbart” är ögonen. När Smillan fått jobba sig igenom X-antal konstiga dirigeringar blev det Täppens tur.

Tänk att denne lille man överraskar sin matte varje gång – och tänk att hans matte aldrig lär sig lita på sin hund… Även Täppas fick dirigerinsövningar och när jag skulle skicka honom på den sista, som då legat sedan Studsas träningstid, var jag såå envis och skickade honom åt rätt håll. Han sprang ut rakt snyggt i hög hastighet men stannade inte där jag visste att dummyn låg. Då började han bli yvig och söka, jag avbröt och bad honom på nytt att komma in så jag kunde skicka honom igen. Ut igen. Lika snabbt och rakt som förra gången. Nu stannade han till vid dummyn men tog den inte. Lite smått irriterad sa jag apport. Varpå Täppens huvud böjs ner och greppar dummyn som faller i tusen bitar. För det var visst ingen dummy utan en stor hög av gräsklipp… kanske inte bara Smillan som börjar få dålig syn *harkel*. Täppas fick dundermycket beröm och skickades sedan ut på ett sök efter den sista dummyn som tydligen låg på andra sidan av vägen… Minnet är inte heller min starka sida :p

Studsa fick avsluta passet med lite lydnadsträning. Mest för att lugna ner sig. Vi har missat lite i passivitetsträningen märker jag. Hon sitter visserligen tyst och snällt meeen när jag kommer tillbaka blir hon sådär Studsa galen som bara hon kan bli. Trötta och nöjda gick vi hem.

Och det verkar som om tröttheten sitter i. Alla tre sover så sött så. Allt som krävdes var alltså 1½ timmes apporteringsträning.