Förvirrade tankar

Om att tänka annorlunda eller lika och få ångest.

Jag har haft 3 kanonhundar, 1 mentalt instabil hund och ett än så länge oskrivet blad på 20 år av mina 30. Den ångest  jag känner över att jag  m å s t e  ta tillvara på mina hundars kapacitet att arbeta. Är det egentligen trams? Det är ju precis samma hundgäng även om de, som just nu, ligger på soffan och latar sig än om de vore i spårskogen eller på appellplan. De lever i mitt liv som mittpunkt, kanske bra kanske dåligt men så är det. En inbiten hundnörd som kanske skulle behöva skaffa sig ett annat liv (?).

Tänkt på detta de senaste dagarna då jag funderat lite kring vilken typ av hund Älta är.  Hon är en himla levnadsglad hund som gärna använder sin nos för att hitta på bus. Lägg till en naturlig spontanapportering och ett behov av att synas så får du en 7,5 månaders ”valp” som bär runt på allt som är bärbart (allt ifrån enkronor hon fiskat upp ur min väska i hallen till spikar hon hittar i förrådet, porslinsskålar som står på köksbordet osv.). Hon skyr inga medel när det kommer till att bära och har liksom inget stopp när det gäller att ta sig fram. Hittar ätbara saker genom både det ena och andra. Hoppar som en galning och far och flänger som vilken tonåring som helst. Krävande? Ja. Underbar? Ja. Utmattande? Ja. Hon skulle passa så bra hos någon som tränar massor och som vill utnyttja hennes nos och kapacitet. Hos mig får hon absolut aktivering, men jag kommer inte kunna ta tillvara på kapaciteten till fullo. Det skapar i vanlig ordning ångest fast det inte borde göra det.

Mina hundar mår inte dåligt, Älta mår inte dåligt av att bo hos mig – det är spår, lydnad, apporteringsträning och lite annat smått och gott som står på schemat – utöver dagliga promenader. Men jag hamnar i en ond cirkel där jag känner att jag inte tar tillvara på kapaciteten och därför skiter i att göra något för det skapar bara mer funderingar och tankar. Trams är vad det är.

Jag har haft 3 kanonhundar av 4 (Älta är så ung så hon får inte räknas än ;) ) och något måste jag väl göra rätt. De blir rätt typlika allihopa så jag antar att jag trots allt präglar dem och gör dem till de arbetsglada villiga något flamsiga sociala bustroll de är. De mår inte dåligt av att jag inte utnyttjar deras kapacitet för att tävla, de mår alldeles utmärkt av att leva som mittpunkten i mitt liv och göra det jag lägger fokus på just nu. Jag känner dem utan och innan och har inga svårigheter att säga 5 bra och 5 dåliga saker med någon av mina hundar. Nog för att de är mittpunkten i mitt liv – de är fortfarande hundar, individer med dåliga och bra dagar, egenskaper jag gärna velat vara utan och egenskaper jag blir så lycklig av att få ta del av.

Det är alltid svårt att berömma sig själv, det är väl lite lagom svenskt att inte våga ;)  Jag har svårt för när folk inte riktigt förstår att man kan ha hundkunskap och träning/tävlingskunskap fast man inte är i toppen just nu. Det här med att om man inte syns på tävlingsbanorna så kan man heller inte träna/tävla hund och därför får man inte ha åsikter om träningsmetoder eller ge förslag på träning till andra. ”Vem är hon att komma med förslag hon som inte ens är tävlingsaktiv med sin hund”-minen är oslagbar men ack så ofta förekommande både öga mot öga men numera mer förekommande i text på webben. Jag är ingen person som framhåller min kunskap, mina tankar eller vad jag gjort eller inte gjort här i livet. Jag vill tro att folk lyssnar och tar emot tankar och idéer från en ändå. Men så är det ju tyvärr inte. Man ska synas, man ska vara ett namn och umgås med ”rätt” personer – för att få ha en åsikt. Skrämmande tycker jag att det är!  Men det är så vi människor funkar, det är samma sak i skolan och vi lär oss att falla in i dessa normer tidigt i livet, likt genusfrågor fast utan genus ;)

Jag uppskattar så mycket er i mitt liv som jag får bolla tankar och idéer med, som lyssnar, utvecklar och kritiserar mina tankar så att jag kan gå vidare i mitt hundägande oavsett om det gäller träning, tävling, avel eller vardagslivet. Och jag hoppas att jag tillför något i ert liv också!

Täppas och jag 2007
Täppas och jag 2007