Ensam hem

Jag fick åka hem själv från Ultuna och djursjukhuset. Smilla är kvar för obeservation, dropp och förhoppningsvis tänker den strumpa som ligger i hennes tarm ge sig ut på egen hand. Jag kan inte tro på något annat, vägrar tro att det är detta som ska få Smilla att vandra över till andra sidan. Det är det vi kämpar mot just nu.

Ingen operation på en hund som är 13år och 8mån. Så vinner inte Smilla kampen över strumpan får jag åka tillbaka till ultuna för att ta farväl. Slår bort de tankarna ett tag tid, en minut i taget nu.

Smilla tog allt med ro som vanligt, bli rakad om benet och få en kanyl, tömd på blod var ingen match – det gjorde hon liggandes på golvet med viftandes svans. Röntgen i sidoläge, ryggläge och ståläge behövdes inget lugnande för. En sköterska kom för att hämta henne och de ställer hundra frågor om hundens historik och nutid, vad den äter och om det är något speciellt. Och ganska snabbt konstaterade vi allihopa att Smilla verkar vara en rätt okomplicerad hund. Och glatt viftandes på svansen travade hon ifrån mig med veterinärstudenterna. Och jag åkte hem ensam.