År 2022 – plus minus noll

Det är lite tradition att skriva en sammanfattning av året som gått innan det nya året tar vid.

Det har hänt så mycket men ändå känns det som att året bara passerat förbi utan att göra större intryck. Flocken här hemma är i princip en helt annan än denna tid för ett år sedan och det sätter förstås djupa spår – både på gott och ont. Vi fick säga farväl av Ågren vilket har varit enormt smärtsamt och jobbigt då det var allt annat än ett enkelt beslut att ta. Ofta tycker jag att efter att en hund somnat in att man känner en lättnad, sorgearbetet tar över men sen har det känts naturligt och jag har alltid kunnat landa i att mitt beslut varit det rätta. Visserligen har jag endast fått ta farväl av äldre hundar. Med Ågren är känslan helt annorlunda. Vet rent logiskt att det var rätt beslut, för honom. Men den där känslan av lättnad infinner sig inte – trots att livet ser helt annorlunda ut, utan honom. Ett liv utan restriktioner, ett liv utan begränsningar och ett liv med hund där jag kan göra precis vad jag vill. Men oket över mina axlar, stenen i mitt bröst och saknaden är fortfarande alldeles för närvarande.

Till råga på allt valde Älta att flytta vilket kastade om livet än mer. Hon skulle på ”slippa två kullar i huset”-resort hos mina föräldrar och kom aldrig hem. Där har hon en egen plats i soffan, fått en sovplats vid matbordet, sova i sängen och styra över de två katterna som kanske inte är överdrivet förtjusta i hennes ankomst. Käkar godis hos grannarna, tussar runt på tomten och bara har det pensionärsliv deluxe! Jag träffar henne var och varannan dag så det går ingen nöd på varken henne eller mig. Även om det var oerhört mysigt att ha henne hemma i mellandagarna så är det rätt uppenbart att hon numera hellre bor där. När jag kliver innanför dörren hemma hos föräldrarna möts jag av en superduperglad Älta, som hälsar intensivt som hon alltid gör men sen tar det kanske 1 min innan hon tror jag ska ta med henne därifrån och då brukar hon demonstrativt gå och lägga sig eller gå och ställa sig hos pappa om han är i närheten eller bara se ut som att jag är där för att döda henne… ;)

Hulda var vid förra årsskiftet bara en bebis på 5 månader och frågetecknen om hon skulle vara kvar fanns fortfarande, jag hade dyrt och heligt lovat mig själv att bara behålla henne om hon växte i sina ben, var fri på höfterna och utvecklades till en hund jag vill ha hemma. Kroppen kom ikapp de där benen, höfterna visade på bokstaven B och hon är verkligen en helt underbart trevlig glad, social och rolig hund. Så i somras tog jag beslutet att hon får bli kvar hemma, där jag tror att alla andra runt omkring mig fattat att hon skulle bli sedan länge.

Sommaren kom och två valpkullar med den. Det var en erfarenhet jag är glad att jag fick så jag numera kan säga att det gör jag inte om, det tar på krafterna med dubbelt upp. Fantastiska fodertikar, som aldrig träffats och som nu skulle ha en varsin kull under samma tak, och fantastiska hundar här hemma som accepterar att livet blir lite annorlunda och en betydligt större flock. Allt flöt verkligen på bra och både Kira och Duttan är två trygga tikar som uppfostrat ett helt fantastiskt gäng valpar. Alla valparna fick nya härliga hem och har spännande liv framför sig – det är så himla kul att lära känna fler valpköpare och se de små växa upp. Här hemma blev valpen med alla namn kvar en tid (Äsch-Åke-Pelle) och han är ännu kvar, namnet har reducerats till ett och Äsch representerar hur livet med hund ibland blir. Äsch-då, så det kan bli.

Flocken gick från det optimala åldersspannet mellan hundar på 9 år, 4 år och år 1 – till att nu ha två hundar med exakt 1 år mellan dem. Jag ska inte ljuga. Jag gråter ibland av utmattningen av att ha två ”valpar”. Hur gör folk? Hur gör uppfödare som sparar valpar ur flera kullar på ett år. Hur orkar man? Äsch blir snart halvåret och Hulda 1.5 år – kanske kan jag skönja att vi börjar få lite rutin på livet. Det kommer förhoppningsvis bli bra när de landar lite båda två – om sisådär 5-6-7 år ;)

Vad det gäller tävlingsåret 2022 så har det vart en fröjd att återigen kunna följa mina valpköpares tävlingsår – hejja er!

Vad 2023 har i sin linda vet jag inte. På det icke hundiga planet i livet är livssituationen lite upp och ner, vilket såklart påverkar vad jag kan och orkar pyssla med hundmässigt. Jag hoppas på någon valpkull. Jag ser framemot att följa uppfödda tikar bli mammor hos sina ägare. Jag hoppas på att få sysselsätta Äsch och Hulda både i skog, på appellplan och i utställningsringen. Jag vet att jag kommer få njuta av valpköpares berättelser från livet. Jag kommer inte att fortsätta med mitt ideella engagemang i Pudelklubben, vilket verkligen kommer bli en omställning.

Jag hoppas på att få träffa mer av er hundfolk som ger mig energi, ser framemot kennelläger och ett friskt och glädjefyllt år för oss alla!

Gott Nytt 2023!